Dagens Nyheter – 4 januari 1871, sida 2

ven hon stilla. Men stiger jag upp och knyter jag på mig en halsduk, så lyfter hon ånyo sina öron och ögonen blinka, ty hon har förut märkt, att jag sällan påtager halsduken, förr än jag är färdig att gå ut. Utan tvifvel kombinerar hon så här: han har tagit på sig halsduken — är inte det ett tecken att han ämnar sig ut? Nu tager jag till hatten: hon finner, att hennes kombination varit riktig och glad är hon uppe och på benen. — För att sätta hennes tankeförmåga på prof, företog jag mig en gång att fatta hatten, liksom i af sigt att gå ut, men i stället gick jag blott några hvarf kring rummet och hängde sedan hatten på sin plats. Mycket riktigt hade hon lagt märke dertill. Nästa gång lät hon ej narra sig af hatten, utan blef avarliggande, dock i afvaktande ställning, med vidöppna ögon och upplyfta öron. Hon hade funnit, att det icke var nog, att jag tog till batten; hon behöfde säkrare intyg om min afsigt och hon visste hvari detta bestod. När jag går ut, brukar jag alltid fatta min käpp. Jag gick nu till det hörn, der käppen stod; i det samma reste hon på halsen, och så snart jag lade handen på kryckan, var hon i ett ögonblick på benen och kringdansade mig med glada hopp. — Ådagalägger ej denna detaljerade beskrifning, att Gertry kombinerade, att hon tänkte och drog lärdom af förut vunnen erfarenhet? Ett annat drag röjde hos samma hynda icke blott tankeförmåga, utan äfven en afgjord sinnesstämning. En medlem af mitt hus hade en gång under lek kommit att klappa henne något för hårdt. Detta upptog hon ganska la och visade lång tid mot samma person ett slags förakt. Under den tiden var jag sysselsatt med ett kulturarbete i skogen, hvarvid hon särdeles gerna ville följa med. Skulle jag nu dit om morgnarne, så var bon ytterligt glad, hvilket hennes lustiga hopp och språng utvisade, men såg hon, att den person till hvilken hon fattat agg skulle följa med, så upphörde genast alla hennes glädjeyttringar: hon gick i stället tyst tillbaka till sin plats. Då jag med anledning häraf vidtog den utvägen, att jag gick förut, följde hon med, men så snart hon såg sin vederdeloman komma efter, satte hon sig och afvaktade, om han skulle göra mig sällskap. Såg hon då att detta blef händelsen, vände hon genast om och kunde hvarken med lock eller pock förmås att följa med. Det gick slutligen så långt, att bon, äfven om hon följt mig ut till det temligen aflägsna kulturfältet, gick raka vägen bem, utan att se sig om, i fall hennes mot: ståndare efteråt kom dit. Och dock vinlade denne sig ganska mycket om hennes ynnest. Ingentiog hjelpte förr än jag sjelf hade det missödet att på något sätt försynda mig mot henne. Då slöt bon åter vänskap meå den linge försmådde, under det hon visade sig grå mot mig. Att hon också har en utbildad känsla af skam, må följande tilldragelse vittna om: En gång företog jag med min familj en resa, som varade fjorton dagar. Under första tiden hade hon sökt oss hos alla våra grannar. Der fann hon oss ej och i hemmet hade hon in gen ro, hvarför hon begaf sig till en närgränsande egendom och slöt sig till egaren, i hvars sällskap jag och hon gjort promenader i skogen, samt qvarblef der. Jag skickade bud efter henne. Då hon kom och fick se oss, stod hon liksom slagen af häpnad och visade ej minsta tecken till glädje, utan sökte gömma sig. Alla heunes åtbörder, ja hennes ansigtsdrag, röjde blygsel och ånger. Hvad tänkte hon då? Sikerligen ungefär så här: hur har jag nu burit mig åt? Hvad skola de säga derom, att jag sprang bort från hemmet? Först då hon af mitt beteende fann, att vi ej räknade det så noga och att allt var godt, kröp hon fram, men först småningom kunde hon frigöra sig från det medvetande som tryckte benne. Att det blott varit ånger och blygsel, som den gången gjorde henne främmande för hennes bästa vänner. visade sig vid ett annat tillfälle. Vi hade då varit borta en hel månad, men Gertry hade troget hållit rig vid hemmet. Hon hade således ingenting att förebrå sig och visade derför ock den mest ohejdade glädje, då hon såg oss åter. Att hon tålmodigt afvaktar stunden för hennes egen måltid, om hon ock ser husbondfolket äta, men å andra sidan ej underläter att mycket tydligt göra sig påmind, i fall hennes portion ej utfaller på vanlig tid, nämner jag blott i förbigående, då detta är ett drag, som man ofta har tillfälle att observera hos hundar. Dessa iakttagelser, som jag på närmaste håll gjort, vittna om beräkning, om cn till och med god kombinationsförmåga; de vittna om snart saodt, alla de affekter. som tillkomma oss men