Dagens Nyheter – 4 januari 1871, sida 2

kalla instinkt, Ett simpelt namn för ett i hög grad rörligt och utveckladt själslif! Lika säkert som djuren ha tankeförmågg kunna de meddela sig åt hvarandra. Jag påminner blott om tuppens och svalans varningsrop, om den förres rop till sina odalisker, då han vill bjuda dem på en funnen godbit, m. m. Ännu mera utbildadt är djurens teckenspråk. Det är roligt att se, huru en hund, som tillsamman med en annan legat och sofvit, bär sig åt för att animera kamraten till ett jagtparti. Han går till den ansre, som ännu håller sin siesta, väcker honom, står med Jyfta öron och ser på honom, går några steg mot dörren, ser tillbaka på den liggande och omornade kamraten, går tillbaka till honom och försöker på allt sätt pigga upp honom, till dess han gjort sig förstådd och får sin vilja fram, då det utan vidare konversation bär af till skogen. Om dylika jagtpartier kunna hundarne göra upp ordentliga attal. De utföra gemensamt en plan, vid hvilken hvar och en har den roll, som bäst passar honom. Jag hade en gång en hönshund, Chasseur, en stöfvarhynda, Klinga, och en taxhund, Valdine, hvilka ej voro bundna, utan åtnjöto full frihet, hvilken de helt oförtänkt företogo sig att missbruka. Planen till gemensamma jagter på egen hand utgick från taxen, som hade en utomordentlig jagtpassion. När han sofvit ut och hunnit morna sig genom åtskilliga gäspningar och sträckningar, gick han till stöfvaren och föreslog honom, att de skulle ge sig ut på jagt. Det var synd att ligga hemma en så vacker dag, tyckte Valdine, och Klinga tyckte på samma sitt. Men Chasseur borde naturligtvis vara med, hvarför båda begåfvo sig till honom och bearbetade honom så länge, att äfven han vardt sinnad. Allt var nu klart och sällskapet afvaktade blott att dörren öppnades, då det bar i vig. Till en början visste jag ej af hvad de hado för sig, men fick sedan af en bonde underrättelse om dessa sällskapsjagter, då kopplet fick stäcka deras passion. De hade gifvit sig af till Tostebergas egor och der jagat rappböns, och bonden, som varit åsyna vittne will jagten, berättade huru de burit sig åt. Chasseur går alltid fö:st, sade han, och söker; de andra båda gå straxt efter. Rätt som det tr, står Chasseur, och liksom på gifvet tecken rusa de båda andra in i flocken, då vanligtvis någon höna knipes, hvilken stöfvaren spisar. Allt detta var nu en fullständig tankegång. Taxen ville ut, för det han tyckte det vara så roligt att jaga: stöfvaren tänkte på steken. men båda visste, att Chasscur vore en ganska nyttig medhjelpare, hvarför äfven ban öfvertalades att åtuga sig en roll. Allmänt bekant är, huru en god hönshund förstår att rätta sig efter omständigheterna och bringa jagten till en lycklig utgång. Se, hwu han, när hönsen löpa mycket, kringgår dem i en vid båge för att mota dem! Se vidare på hans ögon, när han lyckats! Så tydligt som ett spräk kan tala säga då hans blickar: nu har jag gjort min sak bra! På sitt sätt lika märkligt är ock stundom gamla stöfvares beteende. Jag hade en sådan, med namnet Grip, som på gamla dagar ej hann med de andra hundarne, när de dretvo. Han gjorde då ioga fåfinga bemödanden att följa med, utan när de andra fått upp satte han sig och resonerade så här: det må tusan springa efter med mina gamla ben. Nej pass, jag skall först höra efter hvart jagten gär och sedan genskjuter jag de der unga skalhakarne. Och så gjorde han alltid på gamla dagar, och när ban väl kommit fram i drefvet, hörde jag alltid hans muntra skall. Kom sedan en tid, då han ej mera orkade gå till skogs. Det var, kan jag säga, rörande att se, huru han då bar sig åt. Såg han, att jag tog till bössan, så blef han ytterst lifvad: jagtpassionen flammade upp, han glömde för ett ögonblick, att han var orkeslös, och under glada språng följde han med till gärdsgårdshörnet. Men der stannade han — såg på mig så bedröfvadt och gick långsamt hem igen. Hvad tänkte då det gamla, goda djuret? Säkert lekte de forna jagtfröjderna honom i hågen, men han kände på sig, att hans tid var förbi och att hans krafter ej svarade mot lusten, hvarför det ej var annat parti att taga än att — gå hem igen. En liten jagtfröjd stod honom dock åter, nämligen att no,a revidera min väska, då jag kom hem frän skogen. Såsom bevis på slughet må omnämnas följande beteende af en taxhynda. Vid flera tillfällen, då hon valpat, hade ungarne blifvit henne fråntagna. När hon vunnit denna ledsamma erfarenhet, begaf hon sig, då hon var färdig att valpa, långt ut i skogen och tog avarter i en räflya. Utom all fråga var hen