Dagens Nyheter – 2 januari 1871, sida 1

om hennes egen far, den narraktige kammarherren? Gundla vågade att under några sekunder fördjupa sig i dessa farliga ögon, hvilka voro så mycket mäktigare i sin förmåga att tjusa, som de verkligen för stunden uttryckte hvad hjertat kände; ty vi måste göra Fingal den rättvisan, att han verkligen trodde sig förälskad i sin sköna landsmaninna, ehuruväl han åtskilliga gånger förut hade trott på samma sätt med andra föremål för hans beundran. Vill ni rannsaka hjertan och njurar med er blick?4 — hviskade Fingal. — Gå på! Mitt hjerta har väggar af spegelglas, och de återstråla öfverallt er sköna, sköna bild. Fingal betonade serskildt andra gången uttrycket sköna. O, du farliga trollmakt i menniskorösten! Finns någon musik, som öfvergår din, då du vill finna genklang för dina underbara toner? Gundla hade aldrig förr än nu känt lyckan af att vara skön, och aldrig förr vågat tro på denna lycka. cNi har ju lofvat mig att inte säga komplimanger? — hviskade hon, men med en stämma himmelsvidt olika den, med hvilken hon nyss velat visa Fingal på dörren. Men nu hördes tassande steg derute i salen, hvars dörr utåt tamburen blifvit uppläst så ljudlöst, att den oroligt lyssnande flickan ingenting förmärkt.