Dagens Nyheter – 2 januari 1871, sida 1

nn Rn nn på dagsverke, åtminstone under sommaren, och drar så till hemmet en liten extra förtjerst. Men så ökas familjen. Dermed upphör hustruns förmåga att något förtjena. Af mannens lön, beräknad endast för hans arbete, och detta ändå mycket lågt taxeradt, skola nu tre menniskorlefva. Det första barnet, som under andra, bättre förhållanden endast befäster de unga föräldrarnag lycka och utgör det första ljufva familjbandet, gifver statfolket endast en försmak af nöden och näringssorgen. Inom denna klass gifter man sig vid unga år. Det är också ett gammalt faktum, att man i statdrängsfamiljerna träffar talrika barnskaror. Guds välsignelse at denna art öfverflödar, der lifvets goda är tunnsådt. Det blir kan: ske år och barn. Vi ha ofta påträffat statfolk, som haft 5, 6, 7 barn. Sådant hör till det vanliga. Men till det vanliga hör äfven att hvarje nytt barn betraktas som en ny olycka, en ny källa till ökade bekymmer, stegrad förtviflan. I statkarlens hem är barnet icke en solstråle, utan en skugga. Naturens ordning är för statfolket uppoch nedvänd. Det har alla skäl att sörja när ett barn födes: det glädes och tackar Gud när barnet dör. Förfärliga belägenhet! Står väl den lifegne närmare den yttersta förtviflans branter?... Långt derifrån! Hans barn drager slafpatronen försorg om, emedan det representerar ett visst penningvärde, i likhet med ungnöten, som växa till. Ett af statkarlssystemets utmärkande drag är äfven det, att den en gång bestämda staten sällan ökas, Den ogifta drängen får, om han förhållit sig väl, efter ett par års tjenst merändels någon tillökning, oaktadt han från början har ojemförligt större lön än statdrängen, såsom vi nedanför skola visa; torparen kan, om han vill och sådant förstår, förbättra sin ställning genom att: upparbeta torpet och göra dess jord mera fruktbärande; detsamma kan ockfrälsebonden ; statkarlens vilkor förbättras deremot icke. Den enda känning han har af bättre eller sämre konjunkturer är, att han i klena sädesår får dålig säd. I bredd med den tillväxande barnaskaran ökas således erdast hans bekymmer. Jordegaren förlerar nästan aldrig någonting på att en statdräng flyttar, derför gör han icke heller någonting för att hålla honom qvar. Är han i sådana omständigheter att han kan fytta, d. v. s. har han så liten familj, atc han kan få tjenst hos en annan jordegare, så ersättes han, alltid af yngre krafter för samma pris. Men i de flesta fall flyttar han icke, utan väl kommen under oket stannar han der till dess han, utarbetad och krossad, bortköres och öfverlemnas åt den allmänna fattigvården. Jordegaren behöfver sålunda icke genom särskild lockelse qvarhålla statdräng en. Statsdrängarna i allmänhet ha följande stat ock lön: !4 tunna hvete, 4 tunnor råg, 2 tunnor korn, !4 t:a ärter, 5 lisp. sill, 2 lisp. salt, 2 skålp. ull, !f2 kanna söt mjölk om dagen, jord till sättning af 1 tunna potatis samt husrum och vedbrand. Veden får statdrängen köra hem med gårdens dragare och hugga den på fristunderna. Lönen utgör 60 rdr, deri städsel inberäknad. Kontanta lönen varierar något mellan 50 och 60 å 65 rdr. Förvandlas ofvanstående stat i penningar och lägges till den kontanta lönen, så be