Dagens Nyheter – 29 december 1870, sida 1

Re andra ville medgifva sin svaghet och sin fåfänga att tro sig vara föremål för den afskyvärdes hyllning, blefvo i en hast de bästa vänner, och förenade sina vackra bemödanden att förbittra lifvet för den om deras lidelse ingenting anande Gundla. Madame Regnier upptäckte i en hast, att det var högst opassande att så ofta som hon hittills gjort ta emot visiter af en så lättsinnig person som monsieur 4ÄXilehiertaX, och ännu värre var det att offentligen dinera i hans sällskap, om man ville anses för ett aktningsvärdt fruntimmer. Gundla vaknade till besinning och till efterräkning med sitt hjerta. Hon hade inte alls kommit att tänka på hvaruti den bestod denna underliga fröjd, öfver att så ofta sammanträffa med den älskvärde landsmannen, och att midt uppe i det främmande språkets accelerando och prestissimo få höra det Jljufva adagiot af modersmålet, och att se sig föremål för en så fin och grannlaga uppmärksamhet. Hon hade inte eftersinnat, att den unge husarlöjtnanten till den grad upptagit hennes tankar nu en lång tid bortåt, att hon inte ens en enda gång betraktat sin lilla medaljong och sin elfenbensyngling. Efter en dag af många snäsor och snubbor af madame Latour, som högljudt klandrat hennes arbete, och förklarat att sådana blommor möjligen kunde passa för björnar och eskimåfruar, men icke för pariserdamer, följdes