Dagens Nyheter – 16 december 1870, sida 2

ha de flesta vunnit stor spridning; så har t. ex. De tre musketörerna utkommit i tre stora upplagor. — Såsom vi förut nämnt, var det för honom en ganska lätt sak att förse tre, fyra tidningar på en gång med fölietonger, under det han samtidigt fyllde flera teatrars repertoir och omarbetade gamla romaner till nya dramer 0. s. v., och man anslår hans årliga leveranser under denna hans produktions blomstrings period till 50 å 60 band Som man lätt kan förstå, kan hela denna storartade verksamhet icke vara äkta. Man har beräknat att en skicklig skribent, som arbetar oupphörligt 12 timmar om dygnet, hinner skrifva högst 3,900 bokstäfver i timman, alltså 46,800 bokstäfver eller 60 romansidor pr dag. Han skulle således kunna skrifva 5 oktavband i månaden och 60 band om året, detta dock endast med vilkor att han icke låter en enda minut gå törlorad. Att icke ens Dumas med all sin arbetsförmåga utvecklat en så storartad verksamhet, är lätt att inse; han har helt enkelt smyckat sig med lånta fjädrar, och af de flesta böcker, på hvilka hans namn står, har han ej skrifvit en rad; han har kanske knappt läst dem. Det är nemligen mycket allmänt i Frankrikes litterära verld att berömda författare hålla sig en skara negrer, som arbeta åt dem. På sin höjd ger författaren sjelfva idn till arbetet eliter gör några små ändringar deri, hvarefter han sätter sitt namn på boken. Det är blott få nu lefvande franska författare, som kunna fritaga sig från att begagna denna trafik, ehuru ingen har gjort det i samma vidsträckta mån som Alexander Dumas. Bland dennes förutvarande negrer finnas många, som sedan genom att arbeta på cgen hand svingat sig upp till ansedda platser inom litteraturen, t. ex. Souvestre, neapolitanaren Fiorentino, Gerard de Ne: val, Paul Meurice, Macquet o. 8. V. Upptäckten af dessa förhållanden har emellertid gifvit anledning till stora skandaler. Dumas behandlade icke sina medarbetare väl, och isynnerhet sökte han till det yttersta motsätta sig att deras namn blefvo utsatta på titelbladet jemte hans eget, hvilket hade till följd att flera af dem gjorde strike, så att det kom till skandalösa processer, under hvilka sanningen afslöjades. Man har i anledning häraf en mängd anekdoter, som vittna om Dumas obekantskap med de böcker, han lät påskina att han sjelf författat. Man förebrådde honom en gång ett historiskt misstag i ett af hans arbeten. Det är Auguste (Macquet), sade han, sedan han tänkt en smula på saken, men jag skall ge honom en ordentlig örfil derför. Macquet lärer ha skrifvit en stor del af hans bästa romaner, hvilket en gång föranledde den qvicke Dumas d. y. att yttra: Gud vet om icke också jag är af Macquet. Om sådana småsaker som att han utgifvit ett och samma arbete samtidigt både i Brissel och Paris, men under två olika benämningar, är det vid sidan af ofvanstående icke värdt att tala; men värre än denna litterära humbug äro dock hans lån af andra författare. Schiller, Walter Scott, Chateaubriand, Vietor Hugo, Augustin Thierry och många flera har han plagierat på det mest närgångoa sätt och ofta klippt hela sidor ur deras verk, för att sätta dem in i sina. Af danska författare har H. C. Andersen en gång fått tjena honom på samma vis. Då man gjorde honom förebråelse härför, svarade han ogeneradt som vanligt: En man med talang stjäl icke, han tillegnar sig. Som man väl kan föreställa sig, måste Dumas ha förtjenat mycket på alla dessa bokaffärer; och verkligen ha åtskilliga millioner gått genom hans händer; men han har icke så väl förstått att sköta penningar som t. ex. hans son, den ekonomiske Dumas fils. På den tid då han skref De tre musketörerna och fortsättningen af denna roman i Siecle (1844—47) samt grefven af Monte Christo i Journal des Dåebats (1841—45), uppgingo hans årliga inkomster till 200,000 frank; men just vid denna tid byggde han sitt praktfulla fåslott i St Germain-en-Laye, som, uppkalladt efter Monte-Christo, skulle påminna om dess herrligheter, och som, efter hvad det säges, kostade honom 450,000 frank. Det såldes dock sedan år 1854 för 31,000 frank. Och likasom pengarne icke kunde finna någon varaktig stad hos honom, likaså kunde han sjelf ingenstädes finna en varaktig stad. Han var en flygande individ, une tete vagabonde, hade allt möjligt för sig och trodde sig skicklig till allt möjligt. En gång — det var år 1830 — aspirerade han en ministerplats, en annan gång ville han bli medlem af akademien, år 1859 begaf han sig till Garibaldi, för att mn LA jr