Dagens Nyheter – 16 december 1870, sida 2

. I Os 1. po on EL Hjelp åt de franska krigsfångarne! Från en nybildad Comite international de secours aux prisonniers de guerre (Basel, har till härvarande förening för frivillig sjukvård i fält anländt ett cirkulär, hvari denna komitå ber föreningen söka väcka deltagande för de franska fångarne i Tyskland. Verkställande utskottet för härvarande förening för frivillig sjukvård i fält har icke i denna sin egenskap kunnat taga befattning med saken, men har öfverlemnat nämda cirkulär till Aftonbladets redaktion, för att allmänhetens uppmärksamhet måtte fästas på förhållandet. Såsom upplysande torde böra meddelag den adress, som komitåns ordforande redan den 31 oktober afsände till Frankrike, med erinran derom, att sedan dess krigsfångarnes antal betydligt ökats och deras ställning förvärrats. ; Hjelp åt krigsfångarne! Bland de förfärliga pröfningar, med hvilka Frankrike nu hemsökes, är det en, som särskildt påkallar understöd af alla ömmande hjertan i edert land, det är tillståndet bland de oräkneliga fångarne, inneslutna som de äro inom fästningarne i hela Tyskland ända från fränsen upp till yttersta norden, från Rhen till Königsberg. Aldrig har ett mera oafvisligt behof funnits för välgörenheten att fylla, aldrig mera ömmande föromål för barmhertighet. Betänker man, att det är blomman af vår ungdom, som tillbringar långa dagar i dessa krigsfängelser, att det är söner, bröder makar, edra landsmän som lida, mäste en hänförelsens verksamhet utan like uppstå hos er, på det I icke må utsätta er för evigt aggande samvetsqval. Dessa soldater, hvilkas antal redan öfvergår 130.000 och som genom kapitulationen af Metz kommer att stiga bortåt 300.000, togo till vapen midt i sommaren, utan att de voro försedda med varma kläder, således alldeles oförberedda på en framskriden årstids oblida väderlek. I sommarkläder ha alla dessa fransmän, från söder och vester i ert sköna land, blifvit förda till depoterna, till de kalla kasematterna i norra Tyskland. Innan de blefvo tillfånga tagna hade de utstått mödor och umbäranden och enomgått sinnesrörelser, de ensamma i ständ at bryta helsan. I depoterna kunde man omöjligt vänta sig en sådan mängd af fångar. De tyska intendenturerna, de mycket talrika understödsko mitterna i Tyskland ha att arbeta så mycket för att kunna tillgodose sina egna soldaters behof, de ras sjukes och sårades skötsel, att för dem återstå blott obetydliga medel till lindrandet af de franska fångarnes öde. Tyfus oeh dysenteri ha uppträd: nästan öfverallt bland dessa olyckliga. Men må mödrarne i ert land trösta sig: de tyska befolknin erne äro medlidsamma och göra hvad de kunna sasaretten för edra sjuka soldateräro öfverallt, om ej rikt försedda, så dock i en skala som skullt vara fullt tillräcklig, om ej behofven voro så ofant liga. Men hvad som återstår för er att göra, hvad som i första rummet behöfs för att rädda en stol del af edra soldater, det är att förse de fångar som ännu icke blifvit sjuka, med detallra nöd