Dagens Nyheter – 16 december 1870, sida 2

strykande sitt hår och sträckande på sin lilla magra figur, fortsatte; Och den, som känner innehållet af denna rätta lära, borde också känna vigten af sin heliga ed, och för att finna någon sorts ro i sin själ antingen genast afsvärja sina villomeningar, eller också sjelfmant utträda ur ledet af kristendomens ärliga stridsmän.4 Anders Samuels ansigte sken af fröjd öfver det mod han visat. Men nu drogo sig SHjortens buskiga ögonbryn hastigt, tillsamman, de milda ögonen sköto blixtar och glänste likt djurens ögon i mörkret, han rätadeo ut sig till sin fulla längd, och stod der imponerande och reslig inför sin ömklige motståndare. Man tyckte att jätten med ett enda tag skulle kunna ha lyftat den utmanande dvergen som en leksak upp på bordet. Men lika hastigt slocknade vredens glöd, hufvudet sjönk åter ned till den framåtlutande ställningen, som icke är ovanlig hos högväxta personer, och bröstet häfde sig för ett djupt andetag. Orkanen hade strukit förbi. Hittills har jag endast hos Herran Gud sökt vägledning, då strider uppstått i mitt hjerta mellan olika pligter. Jag ämnar också hädanefter alltid hålla mif till Honom som rådgifvare. Broder Tovenius torde derför spara sitt nit för ogräset inom sin stora församling. Se här, mine herrar embetsbröder, är ett dokument, som till fullo intygar, att pligtens