nr a det klara med alla dessa olika patriotiska kårers eller legioners uniformer; men i skjutning ha de alla öfvat sig och knallen af deras gevär är ej att narras med. Omkring kl. 4 upphörde artilleri-elden söder. och sydost om Artenay. Positionerua voro tagna. HSjukbärarne förrättade sitt sorgliga värf; prins Fredrik Karls qvartermästare togo husen i anspråk för staben, som skulle inträffa här på aftonen, under det attstorhertigens af Mecklenburg stab hade beslut at taga sitt nattqvarter i ÖOrgöres, samma ort, kring hvilken den 1:sta baierska kåren koncentrerade sig efter Chateauduns besättande, och der densamma, såsom bekant, kraftigt anfölls af de franska rekognosceringstrupperna. Genom min färd till Artenay blef jag hind rad från att ännu en gång besöka gårdagens slagfält vid Loigny, huru mycket det än intresserade mig att i lugn öfverskåda samma ställen, der jag i går under stridens raseri och sedan mörkret inträdt irrat omkring i ett af gigantiska krigsfacklor och lågor från brinnande byar belyst virrvarr, utan att kunna orientera mig. Ingen kände ens namnen på byarne. Det hette: den by som brinner, byn bredvid den som brinner, eller byn som icke brinner. Detta var slagtningens hela geografi! En af läkarove var nog älsk värd att erbjuda mig sängplats för natten och stallrum för mina hästar, då han påträffade mig sittande i det kort förut stormade slottet Goorys stall på ett uppoch nedvändt ämbar. Han uppgaf också för mig namnet på denna by, hvilken jag fått så stora anledningar att allrig förgäta; oeh jag annoterade det genast, ty hvem kan väl vid ett sådant tillfälle lita på sitt minne! Men när jag sedan. omkring kl. 10 på qvällen jemte en mecklenburgisk batteri-ehef sökte på generalstabskartan efter byns namn och läge, kunde vi ej finna den. De största geografer skulle icke. ha vetat af någon by med detta namn. Hjertslitande seener omgåfvo mig, då jar tagit det nyss omnämnda slottet i besittving och vidtog nödiga mått och steg för att der bereda mig ett hviloläger. I ett hörn, der för stalldräng r afsedda sängplatser voro inrättade ofvanpå hvarandra alldeles såsom i skansen på ett fartyg, lågo ett halft dussin sårade franska officerare med krossade armar och ben, som endast helt provisoriskt blifvit förbundna. De jemrade sig och bådo om vatten, om vin, om läkarebiträde, och allt skaffade jag dem. I det varma, rymliga stallet kommo inspringande i dussintal qvinnor från det brinnande Loigny med sina små barn på armarne, gråtande och dock qväfvande sina snyftnicgar af fruktan för att bli utsatta för smädliga förebråelser. De trängde sig tillhopa i täta grupper, och klagande ljud, dem de ej förmådde återhålla, hördes från alla sidor, under det att de sårade suckade, de franska och preussiska hästarne beto i krubborna, och derutanför på gården och på landsvägen kommenderades. Himmel-kreuz-donner-wetter skallade, då de förgäfves sökte åstadkomma ordning bland sina om hvarandra trängande batterier och kompanier och derför togo sin tillflykt till denna vanliga och alltid kraftigt verkande svordom. När jag ändtligen på natten lemnat mitt stall och i månljuset styrde kosan till den halfeirkel som bildades af de brinnande byarne, kom jag åter till Loigny tör att ännu en gång öfverskåda det af lik fyllda slagfältet. Lågorna fladdrade högt upp i luften, svarta rökmoln undanskymde månen på himmelen. Tysta män vandrade förbi mig, som : på sina skuldror buro ännu tystare män. Den bleka månen lyste denna natt för sista gången öfver många. Här och der såg jag de outtröttliga männen med det röda korset upplyfta sårade krigare och lägga dem på sina bårar; och aldrig har smärtans och förtviflans rop trängt djupare in i mitt hjerta än under