Dagens Nyheter – 15 december 1870, sida 1

Men brottslingens och uslingens barn — återtog Hjort — hvilka aldrig höra talas om något, som heter Gud, kärlek, dygd, sanning och heder, ha dock ännu qvar i sitt bröst en outsläcklig gnista af det gudomliga, den gnistan heter känslan af sin egen förnedring, den gnistan kommer dem att blygas för sitt elände, sin moraliska smuts, sitt omhölje af armodets trasor. Prestens ofta kalla och hånfulla uppmaning till dessa olyckans barn, att besöka kyrkan, och hans straffdomar öfver deras syndalif motarbetas just af denna gudomliga gnista, som behöfver kärlekens rena luft för att lefva, men som qväfves uti likgiltighetens eller dogmernas tunga atmosfer. — Om nu dessa nödens och brottets afkomlingar, hvilka aldrig fattats af en kärleksfull hand, aldrig visats vägen till Herrans tempel, försjunka allt djupare i det elände, som blifvit deras jordiska arfslott, skola de ytterligare för de brott, som deras djuriska natur begått, men som blifvit ostraffade här i lifvet, af kärlekens och ljusets fader dömas till em evig pina? — Sannerligen, mine herrar embetsbröder, är det icke I, som häden Gud med en sådan lära. Herr häradshöfding! Existerar inte ännu lagen om hädelse mot Gud? — frågade kronofogden med komisk högtidlighet. Häradshöfdingen bevärdigade inte pratmakaren med en blick, långt mindre med ett