Dagens Nyheter – 13 december 1870, sida 1

mn AA LE till uppoffringar, som vi alla — vare detta sagdt med handen på hjertat — i början ieke tilltrodde dem. Paris, hvars kapitulation förutsades såsom säker redan i november, har redan omkring tre månader ståndaktigt trotsat hunger och nöd, och Loirearmån, delvis blott en sammanraffsad, odisciplinerad hop, som af några kavalleriregementen kunde sprängas, uppställes, manövrerar ypperligt under general Aurelles de Paladine och tillfogar oss vid Orleans det första och enda kännbara större nederlag som vi lidit under hela detta xrig. Hade denna Loire-armå före Metz kapitulation utfört de rörelser och utvecklat den kraft som efter densamma, skulle vår ställning i Versailles ha varit betänkligt hotad, och kronprinsens af Preussen armå hade då fått göra front åt två sidor och måst slåss mot två olika motståndare. Men om Frankrike nu än gör ännu mera förtviflade kraftansträngningar och om franska folkets patriotism delvis visar sig på ett aldrig så lysande sätt, hjelper allt detta icke mera och kan väl förlänga detta grymma, hårda krig, som redan nu å vår sida föres med sträng, allt förkrossande hänsynslöshet, ja, delvis af enskilda befälhafyare tyvärr med verklig vildhet, som aldrig kan rättfärdigas, men aldrig medföra ett annat slutligt resultat. Frankrike är af oss fullkomligt besegradt, befinner sig helt och hållet i vårt våld och måste foga sig i den fred, som vi pålägga det; detta ha de sista veckornas händelser åter visat blott alltför tydligt. Det må vara en bitter smärta för fransmännens stundom så till öfvermåtta stegrade mnationalstolthet, som ibland hotar att öfvergå till en verkligt löjlig nationalfåfänga, att nödgas medgifva detta, men det hjelper nu en gång icke, de måste foga sig deri, och ju fortare och mera obetingadt detta sker, desto bättre för dem och för oss alla. Fortfar detta krig ännu blott några månader på det allt förhärjande sätt, som det nu föres, är halfva Frankrike en öken och hundratusental fransmän ha icke allenast förlorat gods och egendom, utan också fullkomligt prisgifvit sig åt hungersnöden. Dertill kommer nu att alla dessa gemensamma ansträngningar sakna gemensam bas och fast sammanhang; det finnes ingen öfverensstämmelse mellan de olika franska härförarne, och den fullkomliga bristen på enhet i den strategiska ledningen visar Big hos fransmännen öfverallt och vid alla tillfällen; i korthet sagdt, hela deras krigföring visar oss det sorgliga, för den sanna menniskovännens hjerta verkligen bedröfliga skådepelet af en verkligen förtviflad men vanmäktig kamp. Det är en döendes sista krampaktiga ryckningar, som visserligen ännu såra men ingenting förändra, hvilka vi nu se i Frankrike. Franska folket skall också, då vi en gång åter helt och hållet lemnat dess gränser, blott alltför sannolikt genast hemfalla åt anarkien med alla dess afskyvärda efterverkningar; revolution skall omvexla med depotism och dess hittillsvarande rol såsom en stor, öfvermodig nation i Europa skall troligen vara slutad. Tillståndet i Paris. sLettre Journal, en tidning som utgifves i litet format så att den kan sändas i bref med posten, innehåller en förteckning öfver de matförråder som utlemnades ät parisarne dag för dag under innevarande månads första vecka. Söndag: kabeljo; måndag: salt fläsk.