Dagens Nyheter – 10 december 1870, sida 2

cOch ändå låter fröken hans bild få en plats, som man endast unnar sitt hjertas närmaste? — invände Gundla. Så länge jag ej funnit mitt ideal — och ett sådant finnes ej till bland karlarne — bär jag hans bild, för att göra min far till viljes.4 SAck, fröken Eleonore, om jag hade ett sådant der mästerligt måladt porträtt af min far eller mor, hvad det skulle vara för en fröjd att få bära det. SÅhjas -— suckade millionärens dotter — men min mor var en fjolla, har man sagt mig, och min far är — jag vet det utan att man säger mig det — en — en — en gammal — narr. Det sista ordet dog bort mellan läpparne, hälften hviskning, hälften suck, och det var endast stundens dödstystnad, som tillät Gundla förnimma Eleonores hjerteutgjutelse. Den unga flickan ryste. Det låg så mycken skärpa och bitterhet i dessa ord från en dotter. Hon trodde knappast sina egna öron. cMen har då fröken v. Dörben i främmande land glömt bort det fjerde budordet? — frågade prestens dotter med en moderlig värdighet i tonen, som nästan kom den sjuka att draga på munnen. Nej, mamsell Gundla, men jag skulle önsha att jag verkligen gjort det. Ty huru vill ni att man skall kunna hedra dem, man inte kan akta? Min mor, som uteslutande lefde för sina nöjen och sina toaletter, lemnade mig, sitt