Dagens Nyheter – 10 december 1870, sida 2

I afseende å lärdomsmåttet har skolan sålunda godtgjort hvad staten på henne uppoffrat ; men det är dock i mycket vår lärdomsskola svikit sina pligter. Hon har nemligen icke följt den klassiska uppfostringsmetoden att utbilda ungdomens fysiska krafter i jemnbredd med de intellektuela, utan hon har blifvit hänvisad att meddela ett stort kun skapsmått med åsidosättande af sin uppfostrande uppgift. Men detta kunskapsmått grundlägger ingen solid lärdom utan verkar förryckande och störande i många hänseenden såsom alltför ensidigt. Ingenting göres för att bilda ynglingen att värdigt fylla sin plats som medborgare, när den myndiga åldern en gång öppnar en sådan för honom i samhället. För att vara nyttig för sitt land fordras emellertid ej att veta mycket, utan att kunna göra det man iktigt vet truktbärande. Sedan talaren erinrat att staten icke har rätt att genom någon slags reglementering göra vissa samhällsklasser till lastdragare och favorisera andra, och sedermera visat att just vår lärdomsskola genom flärd och lärdomshögmod alstrat en klasskilnad, som så inträngt i det allmänna folkmedvetandet, att den endast på undervisningens och öfvertygelsens väg, men ej genom lagstiftning, kan häfvas; och sedan han skildrat kunskapernas betydelse inom de praktiska yrkena, men hänvisande på förhål landen som redan existera i Amerika och till en del äfven i Danmark och Norge — en skildring så sann, att vi önskade kunna återgifva den ord för ord — lemnade han en kort redogörelse för huru han tänkt sig reformeran det af vårt skolväsende. Han ville alldeles inga omstörtande reformer, utan endast att man tager allt det goda som finnes till grund för den nya byggnaden. Hufvudprincipen för den nya skolan borde vara att den blefve allas skola, att den sammanknöte alla klasser, utan undantag för någon, till en enhet. Dertill fordras först och främst att folkskolan och elementarskolau förenas, så att den förra lemnar den första undervisningen åt alla. Såsom en varm beundrare af den klassi. ska bildningen och älskande det latinska språket framför allt, ansåg talaren att det skulle vara en olycka om i skolans första klasser de båda linierna skulle skiljas: han ville äfven att hvarje gosse, oberoende af hans framtida bestämmelse, skulle läsa latin, likväl med en viss begränsning, men dock så pass mycket att han finge fullt begrepp om ett språks lagar, hvilket endast latinet kan lemna. Dessutom ville han, med utrangerande af flera nu fastställda fordringar, att läsetiden blefve inskränkt, så att det uppväxande slägtet ej behöfde vara hemfallet åt en fröjdlös ungdomstid under det tryckande lextvånget, samt att från skolan frånskildes allt som ensamt tillhör universitetet. Men vid sidan af den bokliga undervisningen ville han att ungdomen under skoltiden skulle bibringas praktiska färdigheter, utan afseende på deras målsmäns samhällsställning. Derigenom att hvarje yngling finge praktiskt lära känna arbetet, skulle alla komma att skänka arbetarne den aktning de förtjena, och detta skulle bli ett högst vigtigt medel för höjandet af nationens uppfostran i sin helhet, och framför allt skulle detta medföra en stor vinst för det sedliga lifvet ej blott i skolan, utan för hela lefnaden. Skolans främsta mål är att i verkligheten, och ej endast på papperet, vara en uppfostringsanstalt för hela folket, och ej endast för vissa klasser deraf, samt att utbilda de praktiska såväl som de intellektuela anlagen.