Dagens Nyheter – 8 december 1870, sida 1

—— a ns Wirtembergarne, de yttersta å venstra flygeln, voro törliden natt utsatta för en förskräcklig kanonad; men det var icke värre än att endast ett skott bland femhundrade gjorde åsyftad verkan. Man säger att det sköts äfven på norra sidan. Från hela den södra befästningslinien trakterades tyskarne under natten med granater. Fransmännen ha nu börjat ådagalägga en ofantlig verksamhet, och den tron vinner alltmera stöd att det är de yttersta ansträgningarne som nu göras. Det ändamålslösa slösandet med ammunition kan icke gerna förklaras annorlunda än dermed att Trochu vet att mat kommer att tryta innan han rimligtvis kan göra slut på allt krut och alla kulor som finnas till hans disposition. Fransmännen skjuta i dag allt mer och mer häftigt. Folkresningen i Frankrike. I samma mån Frankrikes ställning blifvit alltmera kritisk och dess egentliga försvarsstyrka försvagats, har, som bekant, folket rest sig allt allmännare, för att tillskynda den hatade fienden så mycket ondt som möjligt. De svårigheter, denra folkresning uppställer för de tyska invasionstrupperna, ökas oupphörligt. Vi meddela härnedan en ur ,Kölnische Zeitung hemtad berättelse, såsom karakteristisk för befolkningens hållning i åtskilliga delar af det ockuperade landet: Ju längre andra armån framrycker, för desto större svårigheter blir den utsatt. Hittills har den haft att kämpa mot soldater, nu börjar kriget mot befolkningen. Att enskilda ordonnarser, mindre truppafdelningar, proviantkolonner och postvagnar öfverfallas, detta är numera något som hör till ordningen för dagen; hvarje träd, kan man säga, förvandlas nu till en lefvande varelse, men icke genom nägon älsklig dryad, utan det är en friskytt som står bakom detsamma och afskjuter mördande kulor på hvarje preussare som passerar. Friskyttarne ha uppbört att vara en viss bestämd del af befolkningen; friskytt är nu hvarje bonde, hvarje arbetare. Under hvilka svårigheter de militäriska operationerna försiggå, med hvilka faror förbindelsen mellan de trenne på afstånd från hvarandra marscherande kårerna underhålles, derom vittnar en färd, som löjtnant von Borcke, anställd vid sjunde dragooregementet och ordonnansofficer hos andra armåns öfverbefälhafyare, nyligen gjorde. Den 17 november begaf sig generalstaben från Sens till Charny och qvarlemnade nämnde officer med en order till tionde kåren, hvilken han ålades följande dagen framföra till Joigny, dit kåren skull komma den 18. Som det för kriogströfvande friskyttars skull ansågs farligt att passera Yonne-dalen, fick han befallning om att reqvirera tolf man och en underofficer af besättningen i Sens, hvilken utgjordes af nyligen tilltrisknade soldater och sådana som hade ondt i fötterna, samt att med dessa söka åkande komma till Joigny så tort som möjligt. Ordern, som han skulle medföra, var af den största vigt, och han måste skynda sig att ätervända till Sens, emedan han vidare hade att befordra en depesch från 10:de kåren till general von Kraatz-Koschlau i Chaumont. Före sin afresa den 18 kl. half 6 f. m. fick han mottaga en skrifvelse från tredje armåkårens högqvarter, hvari han underrättades om att samma morgon kl. half 8 en truppafdelning under befäl af major Lehmann vid 12:te regementet — två kompanier och två kanoner — skulle afgå till Passy, beläget ungefär Is mil söder om Sens, för att derstädes förrätta en exekution. Föregående dag hade nemligen vid Passy skott aflossats mot en patrull. Löjtnant von Borcke ville gerna sluta sig till denna truppafdelning; men som dess uppbrott skulle ske alltför sent, så begaf han sig i förväg med det folk som ställts till hans disposition, i förhoppning om att han med detta skulle