Dagens Nyheter – 8 december 1870, sida 1

Se ter och under svett och förbidan med afseende på ovädret, såsom det befinnes, inhöstat vår älskade och välbemälte pastors och själasörjares gröda, den Herran välsignat såsom ock hvad potatisen och rofvorna angår lofvat hugnesamt för kommande stunder och tider, och mera med mera ekoetera. Nu ha vi ätit och druckit i glädjen — det var raggen till åskknall, hvar slog hon nu ner? — och druckit, samt välbefägnats med vår herdes merkulösa julöl, så att vi sjelfva blifvit trinda som öltunnor — skjut spjället, Ola! — samt och synnerligen är det nu på tiderna att vi tacka ur våra bröst och öppna våra hjertan — stäng farstudörren, Hans! — till ett dundrande stor tack, hvilket vi med handslag bekräfta och bockningar såsom vördnadsbetygelsen och menniskokänslan förestafvar. — MHuj, hvad det brakar i skyarna! Gud bevara elden! — Hedersamhet och vällefnad, ärade vårn pastor! Gud bevara ko-konungen! Ja, ja! — Jag fick blixten midt i ögat. — Sak för sej, majestätet för sej! Gud bevara vår nitälskande pastor, vårt behof, vårt exemplar och vår själasmörjare — sörjare! — Det var Hin håken till knall, det skälfver i hela stugan! — Gud välsigna Hjorten och hans hus, pastorn och alla de sina införståendes, och mera med mera. Hurr Lo Men hurraropet fastnade talaren i halsen, ty en ännu våldsammare åskknall än de