Dagens Nyheter – 7 december 1870, sida 2

Enligt den kyrkliga statistiken fanns ingen socken i hela provinsen, der en lagöfverträdelse var så sällsynt. Sedan pastor Hjort blef själavårdare inom sin krets, hade sederna till den grad förädlats, att utsocknesfolket riktigt täflade om att få sig pigor och drängar: från CHjortens, såsom församlingen kallades med betecknande korthet 1 stället för Norra Luggavikullat. Men pigor och drängar voro så stolta öfver att tillhöra CHjorten, att de nästan aldrig läto locka sig från sin prest, såsom de kallade det, derigenom antydande det patriarkaliska, som utgjorde grundstenen till den lilla samfundsbyggnaden. Och ändå hade icke tHjortent med vattendrinkarens galna ifver hvarken förföljt eller fördömt bränvinet. Det var endast till dryckenskapslasten han var afsvuren fiende, och med de mäktiga vapen, som heta klokhet och sans, bekämpade han denna sin farliga motståndare. Han lyckades småningom, att genom vänliga och upplysande samtal afvänja drinkåren icke från bruket, men missbruket af drycken, och han hade den glädjen, att se mången grånad vän af ruset utbyta sina sex eller åtta glas bränvin om dagen mot lika många i månaden. Sjelf tog CHjorten efter ansträngande arbete sin middagssup, och trakterade äfven dem, som svettades i hans tjenst, med denna folkets dryck, hvilken, måttligt och undantagsvis njuten, kan verka lika vederqvickande