Dagens Nyheter – 7 december 1870, sida 1

OO ORO na domen der gå 1 en helt annan riktning än i Södermanlånd. Den franske bonden har likväl befunnit sig i en ständig strid på lif och död för besittningen af sin jord. Man faller i förundram och beundran, då man nogare ger akt på alla de olika vindkasten af lycka och motgång i denna envisa kamp. Liksom den stackars skeppsbrutne, vidrörande stranden, fattar tag deri, men ständigt af bränningen återkastas i hafvet; — han samlar åter sina sista krafter, han söndersargas, men klamrar sig icke destomindre fast vid klippan med sina blodiga händer; — så har den franske bondens strid varit. I de svåraste tiderna, i perioder af allmän fattigdom, när till och med den rike varit fattig och sålt af nödtvång, då har den fattige bonden vavit i stånd att köpa. När ingen annan spekulant infann sig, då kom bonden i trasor med sin sparpenning och köpte ett stycke jord. Så var förhållandet vid början af 1500-talet, när Frankrike, utarmadt af Ludvig XI, uti Italien tycktes vilja göra sin undergång objelplig — adeln tvingades att sälja, bonden köpte, arbetade, byggde, och jorden uppblomstrade såsom genom ett underverk. Denna period har i den monarkiska historiens stil fått namn af den gode Ludvig XII:s. Så var förhållandet efter de derpå följande ohyggliga religionskrigen, hvilka födde ett omätligt elände. Jorden, hvars afkastning skattkammaren tillegnat sig, återgick ånyo till bonden. Denna period, som äfven fått namn efter en konung, kallas den gode Henrik IV:s. Så var förhållandet i adertonde seklet, då bonden åter blef egare till den jord, som genom Mazarins, Emeris och andras oerhörda pålagor och våldsbragder ryckts från honom — då han åter förskaffade sig denna eganderätt under så svåra förhållanden; att vårt land lyckligtvis dertill ej kunnat framvisa motstycken ). Huru förklara detta? Har den franska bonden, mer än den svenska, haft en fördold skatt? Ja, visserligen: den ihärdiga arbetsamheten, nykterheten, försakelsen och fosterlandskärleken. Gud tyckes hafva till arfyedel åt detta oförstörbara slägtet — anmärker en historieskrifvare — gilvit gåfvan att vid behof arbeta och kämpa utan att äta, att lefva af hoppet, af ett gladt mod. I allmänhet äro dock egendomsbönderna i Södermanland. ganska välbergade, hvilket framgår, bländ annat; deraf ett hemnmans-klyfning derstädes, åtminstone på slättlandet, mer sällan ifrågakommer i följd af för-. säljning, men väl vid arfskiften, och det. måste tillskrifvas mer brist på energi, än brist på medel, att de ej ha sina gårdar i bättre skick eller sin mårk mer odlad, än hvad händelsen är, Kanske ock att bristen på tillräckligt kraftig väckelse till ökad verksamhet och omtanke härtill bidragit. Det förefaller som skulle i detta fall mycket behöfva göras, men det mesta ännu vara öfrigt att önska. De försök, som blifvit gjorda, ha varit enstaka och mera partiella ; en gemensam samverkan i denna riktning af de betydliga krafter och upplysta personligheter, som länet eger, en sträfvan af de stora att hjelpa upp de små, som i flera andra provinser förekommer, saknas här nästan helt och hållet. Hvar och en är så uppta5) Jemför Froumentau, Pesant de Boissuillebert, Michelet m. fl. TURAS MOTSATTA SNES Or