Dagens Nyheter – 7 december 1870, sida 1

I med få se marker som varit odlade, men hvilka man åter låtit förvildas. Åtskilliga odlingsföretag ha visserligen blifvit utförda eller förberedda genom sjösänkningar, men dessa ha blott utöfvat ringa inflytande på länet i dess helhet. Det är odlingsföretag i smått vid de tusentals små gårdarne som fattas; det är arbetande armar vid bondhemmanen som behöfvas. Man skall ha svårt att påträffa ett enda herrgårdshemman, der ej odlingsbara marker finnas att uppbryta. Samma är för öfrigt i allmänhet förhållandet vid skattegårdarne, åtminstone i de socknar, der mesta jorden lyder under större gods. Herrgården förbrukar der arbetskrafterna. Herrgårdsbonden är tvungen att till hvad pris som helst hålla drängar, och egendomsbonden drar sig fram med så ringa arbetskraft han möjligtvis kan, dels emedan han kanske anser det för dyrt att konkurrera, dels emedan han — åtminstone på många ställen — har svårt att få tjenare. Dessa sednare finna det behagligare att gå i herrgården, der de behöfva arbeta mindre eller der de ha sin bestämda arbetstid, hvaremellan de få spela friherrar. I allmänhet klagas öfver brist på arbetsfolk i länet och att så stora utflyttningar ske, att folkmängden anmärkningsvärdt långsamt tillväxer. Öppnades de tillgängliga arbetstillfällena, I skulle förhållandet bli det motsatta. Men utan företagsamhet, ofta kanske kämpande: med ekonomiska bekymmer och betryckt af kommunens glupska budget, som socknens magnater med sina många rösters rätt bestämma och till hvars ökande de stora godsen, hvad beträffar fattigvården, mest bidraga, låter egendomsbonden, med den fruktan för allt nytt som i öfrigt är svenska folket medfödd, å sin sida sig nöja med att gå i fars eller farfars fotspår och försvarligt bruka. de tegar, han tagit emot, eme-. dan han ej anser sig medhinna mer och är nöjd, om han har sitt dagliga bröd och kan bibehålla den jord han ärft. Det är ett ganska anmärkningsvärdt förhållarde, som eljest ytterst sällan förekommer-och som sålunda är ganska upplysande för ställningen inom Södermanland, att icke blott antalet af dervarande frälsebönder årligen blir mindre, utan att äfven egendomsböndernas antal derstädes är i stadigtnedgående. Trots den långvariga fred, som välsignat vårt fosterland och lemnat förvärfssträfvandet i ro, trots de vidsträckta medgifter i afseende å hemmansklyfningen, som blifvit gjorda, trots de många stora fördelar framför andra orter,som Södermanland genom sitt läge åtnjuter, går jorden der ur bondens händer, från fertalets till fåtalets. Detta häntyder på att de små besparingarnas källfloder der utsinat eller att man låter dem rtinna bort gagnlösa, liksom den obrukade kraften i strömdragen. Man har dock svårt att tro detta sednare, ty bland mellersta Sveriges egendomsbönder är sgannolikt bonden i Södermanland bland dem som minst extravagera i sitt enskilda lif; snarare skulle man få den föreställningen att han underkastar sig onödiga försakelser. Och likväl förkofrar han sig icke! Om vi kasta en blick t. ex. på Frankrike, hvars jord tillhör tjugo å tjugotvå millioner bönder, d. Vv. 8. hufvudsakligen dem, som på henne förbruka sin arbetskrafti egentligaste mening, så finna vi historien om jordegen