Dagens Nyheter – 7 december 1870, sida 1

ten, och syntes i den ställning han intog kuappast högre än predikstolen i Norra Luggavikullast kyrka, eller CHjortens kyrka, såsom den till gamla prostens harm gemenligen kallades. Der vårn pastor är värd, smakar alltid välfägnan rart, taket må nu vara hur som helst. Trakterar han så till med ett glas af gamla prestölet, då kan en gerna ta bordet till tak i glädjen. Jan Helgeson beledsagade sina erd med ett listigt leende, ty han var en stor beundrare af prestölet. Jag vill aldrig dricka någon under bordet hvarken i eget eller andras hus — genmälte presten. — Glada gäster tycker jag om, de rusiga kör jag på porten. Sara! Du har väl tappat lite af vårt julöl på stånkorna?4 Var en fråga det — svarade HSara, som glänsande röd rultade mellan förstuqvisten och källarbyggnaden. I hören nu, go vänner, att I inte han Jan Helgeson att tacka för, om prestölet kommer fram vår högtidsstund till ära. Det fick jag det, för att jag la mej iandras hushållX, sa flugan, när ho petades ur vällingsfatet.4 — Gubben Helgeson skrattade så godt åt sitt skämt, att rundmagen och trindhakan skälfde i kapp med hvarandra. Men på den af vilda vinrankor och kaprifolium inbäddade förstuguqvisten mötte pastor Hjort sitt älsklingsbarn, sin förstfödda,