Dagens Nyheter – 2 december 1870, sida 1

nn frambringa skördar, förr så enkel, att hvar öch en -som ej dugde till annat ansågs fullt lämplig dertill, har nu, sedan vetenskapen trädt i jordbrukarens tjenst, så utbildats, att en duglig jordbrukare icke längre är liktydig mel ett dumhufvud. Han måste vara geolog och kemist, han måste vara hemmastadd i djurens och växternas fysiologi, han måste till en del vara affärsman, han mäste vara väderleksspåman med mycket annat, att nu ej nämna de mångfaldiga allmänna åligganden han har såsom jordegare, och de otaliga enskilda såsom husbonde — åligganden, som numera måste på ett helt annat sätt fullgöras än händelsen var förr, då hela landthushållningen var nästan uteslutande baserad på Guds försym. När man utom allt detta betänker, att vårt klimat hänvisar jordbrukaren till en egentlig arbetstid af endast 7 månader om året, hvatunder ban skall medhinna alia de olika detaljer, som hvar för sig utgöra ett vilgor för jordbrukets förmånliga bedrifvande, så ligger det i öppen dag, att han i afseende på sitt verksamhetsområde nödvändigt borde vara hänvisad till samma gränser, som en annan industriidkare, och att ett öfverskridande af dem måste innebära sin egen bestraffning. Icke desto mindre finna vi landets possessionater ordentligt fika efter att ha så mycket jord som möjligt under eget bruk. Och man inskränker sig i detta fall icke ens dertill att skapa en så stor sammarhängarde egofigur som möjligt, utan man brukar allsden jord, man eger, äfven om den ligger i skilda socknar eller provinser. Härpå ser man framförallt i Södermanland exempel, hvar man än kommer. Liksom det blifvit en modesak för fruntimmer att ha vida krinoliner och klädningar med ju längre släp desto bättre, äfven vid tillfällen då sådant mer än eljest strider mot allt sundt förnuft, såsom t. ex. vid baler, så sätta också de större jordegarne en ära uti att ha så stora jordbruk som möjligt, med ett oändligt släp af utgårdar i alla väderstreck, oaktadt man icke kan fatta att detta är förenligt med deras eget välförstådda intresge. De måste samtliga besitta en förmåga, vida utöfver det vanliga måttet för en menniskas krafter, eftersom detta pyrtvur vidhållas ack fastfamanda follkamnae: ja, de måste vara riktiga trollkarlar — åtminstone äro de det af den sorten, som förvänder synen på folk. — De bebhöfva ej göra någonting sjelfva — invänder man; — de ha sina förvaltare, sina inspektorer, sina rättare, Detta är visserligen sant så till vida, som det i praktiken vidsträckt tillämpas Det kan ej heller vara vår mening att p minsta sätt underkänna den skicklighet och det nit, som man numera, sedan landtbruksinstitutens verksamhet blifvit mer omfattande, finner inom inspektorsklassen. Men vi våga bestämdt påstå, att öfver hufvud tget dessa kunniga jordbrukare, som nu förvalta andras egendom, icke sköta den med samma ekonomiska omtanke, som om de skötte sin egen jord, eller jord som de arrenderat, utan gerna öfverlemna sig åt ett eller annat experiment för att rikta sin erfarenhet; och framförallt skulle de icke såsom egare eller arrendatorer ha mer under eget bruk än de kunde sköta väl. Inom jordbruket gäller äfven satsen: litet men godt framför satsen: Smycket men dåligtt. NYE ORT RR I STR ARE TN ROAT FE PARET REA IT RAA PATENT FRDE FARA FAR AE TEEN