Dagens Nyheter – 2 december 1870, sida 1

Floras barn samlade sig, ehuru med illa sköflade blomstergårdar. (CNi är svenska, min sköna okändal!t — hviskade Fingal, i det han bjöd sin ros ett uppfriskande glas vatten. Och, ni är en artig landsman — svarade damen som huru försigtigt hon än behandlade sin mask, medan hon drack, likväl lät sin riddare och räddare skymta en flik af sitt ansigte. CTusen tack! — tillade hon saktare — för er rådighet och manhaftighet Hade inte ni och den andre välvillige kavaljeren kommit till vårt beskydd just i elfte timman, så vete Gud hur den stackars rosen nu sett ut. CJag törs väl inte be er om om ert namn i utbyte mot mitt? — frågade husarlöjtnanten inställsamt, i det han tog till bundsförvandter sina ljufvaste blickar och sina mest förföriska leenden. Man går ju på en maskerad, för att dölja, och icke för att yppa sitt namn. — svarade blommornas drottning, medan hon fortfarande under de mest graciösa rörelser ordnade sina illa åtgångna rosor, i Baron Fingals nyfikenhet låg på sträckbänk. Hvem var hon väl, denna ståtliga qvinna, hvilkens ångestrop hade röjt henneg fädernesland? I ögonblick af starka sinnesrörelser förnekar sig aldrig modersmålet. Man kan utgjuta sina känslor på olika sätt med begagnande af främmande tungomål, men vid en plötslig vrede, smärta eller förskräckelse