Dagens Nyheter – 30 november 1870, sida 1

rr rn nn der, då kavalleri hade gjort halt nära en by, se en eller annan sädesstack till hälften nedrifven och den otröskade halmen utbredd till strö åt hästarna. Likaså voro på de ställen, der någon sammandrabbning hade företallit, hus och lador fullkomligt utplundrade. Jag såg på venster hand, nära Epieds, ett ofantligt spanmålsmagasin, som hade innehållit en af de mest välmående landtbrukarnes i trakten spanmålsförråd, och af hvilket endast de af rök svärtade väggarne återstedo. Detta hade skjutits i brand af det franska artilleriet. Några bäjerska trupper hade inqvarterat sig der och kunde i all trygghet och med mördande verkan skjuta på fransmännen, Det befanns vara alldeles nödvändigt att spoliera stället för att drifva fienden derifrån. Två franska mil från Marchenoir stannade jag i en enstaka by, hvars namn jag icke kan erinra mig och som jag icke kan återfinna på kartan. Jag gaf här min häst litet hafre vid byns värdshus. Då jag kom in i det rum, som låg närmast åt vägen till, höll den hederliga matmodern. på att befria sitt golf från en mängd sopor, som hon förpassade direkte ut på gatan. Hon var mycket pratsam, och under det min häst åt, berättade hon mig hurusom den 9:de preussiska trupper hade marscherat genom byn, på väg till armåns front, och att de hade rastat der några timmar, De hade icke plundrat, sade hon, men hvad som fanns af mat och dryck hade de tagit. Några dagar förut hade några hvita kyrassierer passerat igenom utan att stanna. Jag frågade henne om de någonsin betalade för hvad de togo. De tänkte visst icke på att betala någonting, svarade hon, men då kyrassiererna passerade igenom, stannade två af dem, hvilka redo efter de andra, utanför dörren och den ena red ända in i rummet — ända hit (hon salte qvasten på golfvet för att utpeka hur långt han ridit) och skrek på bränvin. Min man gick ned i källaren efter och de drucko. Sei, sa han till dem: det är mycket bra, men ni måste betala för bränvinet. De sågo på hvarandra och skrattade, men lemnade oss ett fom-frankstycke att vexla. Jag frågade henne hvaraf det kom sig att fem eller sex hus i byn voro plundrade och brända. Hon svarade: åh, det var på onsdagen då de kommo tillbaka genom -byn. De sade att några friskyttar hade skjutit på dem derifrån, och de brände fem, sex hus. Det var den och den och gamla Mathurins. Han fick uppbrändt allt hvad han hade; han är öfver 70 år och alldeles krokig af ålder, men de togo honom och sju andra med sig; två ha kommit tillbaka — den ena är gamla Mathurin. De återvände barfotade och fingo åka med en, som träffade dem på vägen. De hade slagit gamla Mathurin derför. att han icke kunde gå så fort som de andra. De sex andra ha vi icke hört af sedan. h, de taga en näfve halm och tända på sängkläderna; det går qvickt att tända eld på ett hus på det sättet. Gamla mor — då de försökte att tända på i hennes säng, kastade hon ett ämbar vatten i sängen och släckte elden; det sågo de, men de hindrade henne icke och gjorde henne ingenting ondt. Hon berättade mig att de icke hade brutit sönder någonting, ehuru det hade varit mer än femtio inne på värdshuset; de hade rifvit omkring möbler och husgeråd, lyftat dörrar af gångjernen o. d., men icke förstört någonting. I hennes gård, ett stort och trefligt hus, som låg bredvid värdshuset, hade de helsat på oupphörligt, men de rörde eller förstörde ingenting. De måste ha varit preussare, ty bäjrarne äro mera klåfingriga. I de proviantoch trossvagnar, som fransmännen togo ech hvilka jag mötte i Blois, såg jag föremål af alla möjliga slag, som bäjrarne mäste ha stulit i Orleans. Jag kan icke beskrifva den mångfald af saker, hvarmed dessa vagnar voro fullpackade — skjortor, lakan, knifvar, gafflar, fruntimmersmössor och hattar, barn