Dagens Nyheter – 30 november 1870, sida 1

skodon, soffkuddar, gamla träsnitt, böcker m. m., m. m. Jag tviflar icke alls på att bönderna verkligen sköto från den der byn, ty då jag på väg till St Peravy for derigenom, såg jag omkring 15 eller 20 beväpnade män, utan något slags uniformer, men hvar och en med ett hoprulladt hårtäcke på ryggem, marschera ut ur byn. Detta var utan tvifvel platsens guerillas; jag gjorde inga frågor, i På förpost. Spenersche Zeitung meddelar följande faältpostbref från preussiska gardets läger, af hvilket man kan finna, att muntrande episoder af samma slag som föreföllo innan Metz kapitulerade, nu äfven böria inträffa utantör Paris: Graulay den 8 november. I dag gjorde vi undantagsvis förposttjenst i Stains och upplefde der något som vi alla närvarande aldrig skola glömma. Om man alltid hade sådan förposttjenst, skulle det vara synnerligen angenämt. Vi lågo visserligen under bar himmel, det var också ganska kallt, men icke ett skott vexlades och på förmiddagen fingo vi besök, och det af sjelfvaste fransmännen till ;å på köpet. Vi trodde knappast våra ögon då de ankommo. Först på 4 till 500 stegs afstånd sågo vi dem, der de stodo på landsvägen, aftogo mössorna, svängde oeh visade oss sina pluntor samt drucko oss till. Vibesvarade deras helsning och svängde med näsdukarne till tecken att de fingo närma sig oss. Efter en qvart kommo verkligen först 3 officerare, den ena med en liten hvit fana, och 14 man oss allt närmare och närmare, i det de utbredde händerna och visade att de icke hade några vapen; blott officerarne hade sina sabelkoppel qvar. På ungefär 200 stegs afstånd från oss stannade de 14 man och officerarne kommo närmare. Våra officerare och vi gingo dem 10 steg till mötes och helsade dem på kamratmanår. De sade att de icke kunde inse, hvarför vi icke skulle korrespondera med och meddela hvarandra nyheter; de voro utledsna på kriget och längtade efter fred, och så lofvade vi på ömse sidor att icke skjuta. Då de 14 man sågo att v pratade med deras officerare, kommo också de fram och tryckte våra händer. Aunnu flera ville komma fram, men deras officerare vinkade att de skulle stanna der de voro. Vi bjödo nu på cigarrer och konjak, hvaröfver de voro mycket belåtna. Äfven läto vi dem smaka på nykokt ärtkorf, som smakade dem förträffligt. De berättade oss att förposterna ännu ieke lida någon nöd; tre gånger i vecRan få de ännu fläsk eller åsnekött, men i staden skall det se ilia ut, och de önskade att det snart måtte bli fred, ty Paris kan icke mycket längre hålla sig. Då vi frågade dem, hvarför de under första tiden skjutit så ofta, utan att i alla fall göra oss någon skada, svarade de att de dermed velat skrämma oss. Sedan de stannat hos oss ungefär en timme, återvände de, räckte oss sina händer och tackade ferfaldiga gånger. Under återvägen svängde de ofta med mössorna. Detta varen angenäm stund på förposttjenst.