Dagens Nyheter – 29 november 1870, sida 1

och skyndade i god tid öfver till andra allen, för att undvika ett möte. — Jag måste snart härifrån igen, mumlade Renvall för sig sjelf. Afståndet hjelper en att glömma. Vi kunna bär tillägga, att Renvall genast efter sin återkomst till Stockholm infann sig hos fru Granlund och betalade sin skuld. — Jo, si det gick allt som jag sade, erinrade gumman fryntligt, att det skulle bli en stor man af hr Renvall med tiden. — Ja, frun har haft tur lika väl som jag, ty om det gåvt illa för mig, så hade frun fått finna sig vid att förlora dessa penningar. — Åh nej, det hade ingen fara, svarade fru Granlund med ett skälmaktigt leende. — Förklara mig motsatsen, om frun kan! — Det är ganska lätt: herr Renvalls okända beskyddare hade gått i borgen. Renvall stod der förbluffad. — Hvem är då denne okände? utropade han halft förtretad. Skall jag aldrig få veta det, så att jag må kunna afbörda mig min skuld till honom. Säg mig, fru Granlund, hvilken jag har att tacka för all den godhet, som gjort det möjligt för mig att kunna komma till den punkt der jag nu står. — Jag får icke säga det; jag har heligt lofvat att förtiga det, svarade fru Granlund med en bestämdhet, som tillbakavisade alla vidare frågor. — Någon gång skall väl hemligheten uppdagas, sade Renvall, liksom för sig sjelf. -Bifudden (vi gå nu att göra våra läsare något hemmastadda derstädes) låg vid en af Mälarens stränder, några mil från hufvudstaden. Det ir en känd sak att denna storartade sjö slingrar sig ge nom bördiga dalsänkningar, här och der genomskurna af berg, hvilka på sina ställen bilda höga åsar eller kammar, åt sjösidan bildande nästan lod