Dagens Nyheter – 29 november 1870, sida 1

RAR fr RER preference, hvad skulle då icke ske, om, utia allt påtryck från några höga vederbörande, jemte deras, lik kometens, ända till tunnaste genomskinlighet utbredda svans, en dylik omröstning finge ega rum hos mer civiliserade folk — ja, hos oss sjelfva. Anmärkningsvärdt är dock att finna huru man i olika delar af Europa, t. ex. i Spanien och Italien, ja i Tyskland, har sina förhoppningar främst till den federativa republiken. De frisinnade, hvilka redan insett nödvändigheten af att för sig göra klart hvilken statsform kunde lemna de säkraste garantier för statens bestånd och lycka, vid en väntad förändring af det nuvarande öfvergångstillståndet, hafva i de festa fall haft det federativa systemet skarpt i sigte. Det är då ganska naturligt att det stora antal intelligenta och fosterländskt sinnade män, hvilka genom sednaste olyckor fått ögonen politiskt öppnade, skola ansluta sig till samma åsigter, d. v. 8. till den temligen färdigbildade förkärleken för det federativa systemet. Vore det fråga om att åstadkomma en stor republik af Europas vestra stater, så torde ock en sådan böra vara af federativ natur. Men för den praktiske mannen måste den frågan ännu få anses såsom en drömbild. Det kan väl tillsvidare icke bli fråga om annat än republik i åtskilliga af förutvarande stater. Och i sådant fall torde saken tåla att tala om. Att man till och med i Frankrike hört röster höjas för samma system -är förvånande, och vi hafva för oss ofta uppställt den frågan: Månne icke förhållandet i Frankrike med dess till de yttersta gränsorna uttänjda centralisation och minnet af den första och andra republikens skeppsbrott just på den omåttliga centralisationens undervattensklippa till stor del äro orsaken till den mer än nödigt stora farhågan för helstatssystemet? Vid tanken på Schweiz med dess kantonal-väsende och på Nordamerika med dess i historien exempellösa broderkrig, och dessa länders flera öfriga minnen, lär det väl döck icke låta förneka sig, att det federativa systemet visat sig vara behäftadt med stora fel, ja förenadt med verklig fara. Det man främst har att af detta system frukta är: de enskilda staternas maktlystnad och afundsjuka; egennyttiga beräkningar och mäktiga småintressen ; söndringsbegär och framför allt bristande enhet. Dessa fel äro tillräckliga, synes det oss, att göra det federativa systemet mindre eftersträfvansvärdt. I exihetsstaten deremot har man att frukta: missbruk af majoritetens makt, centralmaktens skadliga ingrepp och inskränkningar i länsoch kommunalstyrelsen samt inskränkningar i den personliga friheten. De väådor som finnas hos det federativa systemet synas vida större och farligare samt svårare att aflägsnaän de olägenheter som vidlåda enhetsstaten. Fnheten är dock, då den är möjlig, hvilket den naturligtvis är i stater som förut, under annan statsform, varit i åtnjutande deraf, af högst väsentlig och nödvändig natur; den bör endast i nödfall förkastas. Till en sådan förkastelse saknas skäl. Det torde icke vara så svårt, som man vill låta påskina, att med den nödiga enheten inom staten förena en starkt utvecklad länsoch kommunalstyrelse. Det är ock just i denrma fria sjelfstyrelse (länsoch kommunalförvaltning) som den säkraste grundvalen