Dagens Nyheter – 24 november 1870, sida 1

nn leons var värdt allt det blod, de tårar, de enskilda -och allmänna lidande han orsakade och spridde — det vore en -hädelse! Då-vi nu talat om Napoleon, så har det icke skett för att särskildt klandra honom, utan för att visa, att -om den utomordentliga ära han vann genom sina krig är långt ifrån att vara af den höga och oantasteliga art, som tanklösheten och slentrianen vunligen föreställa sig, så torde krigareära i allmänhet vara af ändå mindre hållbart slag. Icke--vilja vi förneka att kriget både kan medföra och verkligen, mer än en gång, harmedfört nytta för civilisationen; dock tro vi att denna nytta kunnat vinnas fortare, säkrare, fullständigare och, framförallt, billigare på fredlig väg. Historien visar .oss huru, hvar och en i sin ordning, ::.de stora staterna först genom handel och näringar blomstrat upp och sedan genom krigiska. bedrifter utvidgat sin makt och lagt andra stater under sig, hvarefter de hängåfvo sig åt öfvermed, veklighet, asiatisk lyx och slutligen rå sedeslöshet, hvarefter de, i sin ordning anfallne och utan kraft till nödigt sjelfförsvar, gingo en sorglig upplösning till mötes. Och hur var väl folket ansedt och behatidladt under dessa krigiska styrelser? Såsom slafvar. Hvad var väl det evigt upphöjda: Hellas, det evigt ryktbara Rom, hvars språk ännu skall af pur vördnad trugas på Europas civiliserade barn, hvars seder, konst och kultur i allmänhet ständigt utgöra föremål för vår vetgirighet; hvad voro de väl annat än de mest despotiska och grymma fåvälden, der några, jemtförelsevis få, mäktiga familjer flöto ofvanpå som grädden på mjölken, simmande i lyx, sysslolöshet och öfverflöd; och sjelfva fria, -Btora, sköna, föraktade de det egentliga folket, som de hånande trampade under fötterna tills deras egen tur kom att blifva förtryckta af andra folk! Endast svärdet och makten, rikedomens och födselns makt, voro aktade och ärade; arbetet föraktadt. Men äfven sedan kristendomens fredliga lära blifvit predikad och allmänt antagen — är väl medeltidens och den nyare tidens historia mycket annorlunda? Hvem skall väl rädda. de nyaste sterstaterna från de förras öden? — Månne kriget? — Vi tro det ej. Skola de räddas, så lära väl deras räddare heta boktryckarkonst, ångkraft, elektromagnetism — med ett ord: industri, vetenskap och konst. Allt detta oaktadt är det krigaräran, eller dess representant: soldatesken, som alltid säktes främst; efter hvilken allting värderag; .som uppslukar statens största inkomster; som omger regentens person. Det är i soldatens drägt regenten önskar inprägla sin bild i folkets hjertan! Regenten vill sjelf anses såsom en krigets, icke såsom ex fridens man. Han vill beskydda konster och vetenskaper; men det skall-ske i uniform och efter temporäkning. Men hvad äro då arbetet och dess idkare? Om än mångfaldigt mer aktådt nu än i Grekland och Rom, står dock arbetet ännu ständigt liksom i skamvrån. Det är till för att beskattas. Arbetet är obemärkt. Det sker vanligen i skuggan, under tystnad, oftast mellan : fyra väggar. Genom , arbetet, det är .genom jordbruk, näringar, handel, konst och vetenskap, uppödlas landet. Dettas invånare tilltaga i mängd, i välstånd, i