Dagens Nyheter – 21 november 1870, sida 1

På ett tecken af öfverstelöjtnanten skyndade soldaterna fram, upplyfte den sanslöse Antti och lade snaran kring hans hals. Några minuter derefter var han ett lik. Fosterlandsförrädarens själ hade gått att erhålla lönen af den evige domaren. Med en rysning vände sig Erik bort från det ohyggliga skådespelet och var just i begrepp att återvända till de sina, då Roth stod framför honom. — Hvad har händt, frågade fältväbeln och lade sin hand på Eriks skuldra; du ser så upprörd ut? Erik svarade icke, utan pekade med en stum åtbörd på Anttis kropp. — Han har fått sin lön, mumlade Roth och for med handen öfver pannan; han var icke värd ett bättre öde. — Men han var menniska, hviskade Erik med knappt hörbar stämma. — Och förrädare, ifyllde Roth med tonvigt på hvarje ord. Erik svarade icke. — Vi hafva segrat, utbrast fältväbeln efter några minuters tystnad, ryssarne fly på alla punkter ; och, tillade han, i det han böjde sig närmare ynglingen, öfverste Lode sade sjelf för en timme sedan, att vi hafva förberedt denna seger. — Kanhända, svarade Erik tankfullt, men ännu fullständigare skulle den blifvit, om vi ännu kunnat uppehålla oss vid Näsijärvi.