Dagens Nyheter – 21 november 1870, sida 1

AR oo ta AS Den speeiella konvention som är afslutad mellan de två stater, hvilkas kuster vattnas af Svarta hafvet, och som utgör ett tillägg till nämnde traktat, innehåller för Ryssland den förpligtelsen att dess sjöförsvarsstyrka skall inskränkas till det aldraminsta mått. Till vederlag härför erbjöd denna traktat åt det den grundsatsen att Svarta hafvet skall vara neutralt. Enligt de kontraherande makternas afsigt skulle denna grundsats undanrödja hvarje möjlighet till stridigheter, vare sig mellan kustmakterna eller mellan dem och sjömakterna. Det skulle föröka antalet af de territorier som genom HEuropas enhälliga öfverenskommelse äro kallade att njuta neutralitetens välgerningar och på detta sätt betrygga Ryssland mot hvarje fara af anfall. En femtonårig erfarenhet har ådagalagt att denna grundsats, hvaraf tryggheten för ryska rikets gränser på detta häll, i hela deras utsträckning, beror, blott hvilar på en teori. I verkligheten gestaltade sig saken nemligen så, att medan Ryssland afväpnade sig i Svarta Hafvet och till på köpet genom en i konferensprotokollet intagen förklaring på lojalt sätt förnekade sig möjligheten att vidtaga åtgärder till ett verksamt sjöförsvar i de angränsande hafven och hamnarne, bibehöll Turkiet rättigheten att hålla en oinskränkt siömakt i Arkipelagen och Sunden, och för Frankrike och England stod det fortfarande fritt att samla sina flottor i Medelhafvet. Enligt traktatens ordalydelse är det dessutom uttryckligt och för alltid förbjudet örlogsfartyg att segla in i Svarta Hafvet, vare sig att de tillhöra kuststaterna eller någon annan makt; men i kraft af den såkallade traktaten angående Sunden är seglingen genom dessa ensamt i fredstid stängd för örlogsfartyg. Af denna motsägelse följer att ryska rikets kuster äro utsatta för alla anfall, till och med från mindre mäktiga staters sida, så snart dessa förfoga öfver en flotta, mot hvilken Ryssland ej skulle vara i stånd att uppställa annat än några fartyg af ringa styrka. Traktaten af den 30 mars har för öfrigticke undgått de afvikelser, som drabbat de flesta europeiska traktater, och i betraktande af hvilka det skulle vara svårt att påstå att den skrifna rätten, som grundar sig på aktiningen för traktaterna såsom grundval på folkrätten och såsom regel för staternas inbördes förhållande, har bibehållit samma moraliska sanktion, som den vid andra tider må ha haft. Man har sett att furstendömena Moldau och Wallakiet, hvilkas ställning hade blifvit ordnad under stormakternas garanti genom fredstraktaten och de dertill hörande protokoller, hafva utfört en följd af revolutioner, hvilka lika mycket strida mot dessa transaktioners anda som mot deras bokstaf och först hafva ledt dem till en förening samt derefter till en utländsk furstes insättande. Dessa fakta ha tillkommit med Portens begifvande och stormakternas samtycke, eller åtminstone utan att dessa ansågo nödigt att hålla sina beslut vid makt. Rysslands representant var den ende som höjde sin röst för att göra kabinetterna uppmärksamma på att de genom denna fördragsamhet försatte sig i strid mot traktatens tydliga bestämmelser. Endast så vida dessa medgifvanden, hvilka tillerkändes en af de kristna nationalitleterna i öster, hade varit följden af en allmän öfverenskommelse mellan kabinetterna och Porten med hänsyn till en på samtliga kristna befolkningar i Orienten tillämplig grundsats, skulle kejserliga kabinettet kunna lemna sitt bifall till dem. Men de voro af exklusiv beskaffenhet. Det kejserliga kabinettet måste således känna sig förvånadt öfver attse att traktaten af den 30 mars 1856 knapt ett par år efter dess afslutande ostraffadt blef öfverträdd i ett af dess vigtigaste stadganden, i åsynen af de makter, hvilka hade sammanträdt till en konferens i Paris och i sin helhet re