Dagens Nyheter – 21 november 1870, sida 1

— Art befall din själ i Guds hand, ty inom en halftimme står du inför hans domstol. För andra gången slog Antti upp ögonen, men ingen ånger lästes deri, endast ett vildt, oförsonligt hat. — Jag ångrar endast, att min hämnd icke giek i fullbordan, hväste han med knappt hörbar stämma. Ni talar om förlåtelse, jag får aldrig någon sådan. Ha, ha, ha! skrattade han vildt, då han såg, hur soldaterna gjorde snaran i ordning, I tron väl att jag skall bedja er om förlåtelse! Nej! skrek han med hela styrkan af sin röst, det skulle båta mig föga oeh . . . — Du skall bedja Gud om förlåtelse, afbröt öfverstelöjtnanten oeh gick några steg närmare Antti; vill du hafva en prest att bebereda dig till döden? — Prest, eftersade Antti och betraktade Reuterkrona med flammande blickar; lika gerna hör jag ugglans skri som prestens hala ord, ty de kunna icke lindra mina plågor. Oh, stönade han och vred sig som en mask vid öfverstelöjtnantens fötter, det brinner tusen lågor i mitt bröst; det är som om någon försökte att slita bjertat ur min kropp; jag qväfs, . död . . . och . En tjock blodström, som forsade ur munnen, betog den olycklige all talförmåga; hela hans kropp skälfde, och utan att gifva från sig ett enda-ljud föll han ned på sin bädd, som var beströdd med blommor och ljung.