Dagens Nyheter – 19 november 1870, sida 1

De trötta soldaterna lydde mekaniskt och ryssarne tvungos att vika, allra helst när löjtnant Ancker, som öfvertog befälet efter den sårade kapten Wright, föll dem i ryggen. Men då syntes gamle Lode lugn som till parad marschera fram med sina krutstänkta savolaksare och den lilla björneborgska fribytarskaran under Roths anförande. Sjelfva Adlercreutz höll in sin häst för att en stund betrakta den trygga öfversten, som tycktes döf för allt, kanoner, handgevär och sabelskrammel, och endast såg målet, hvilket råkade ligga bakom de ryska linierna. Men den trofasta blicken ilade först utefter de egna leden, och då någon ärrig jägare förtrytsamt skakade sitt gevär eller valkade bussen ifrigare, då visste gamle Lode hvad klockan var slagen för fienderna och då smålog han så hjertinnerligt godt mot sina gossar. Så äfven nu. Men innan öfversten gick att fullgöra sin pligt, red han fram till Roth och fixerade en stund partigängarnes pröfvade skara. — Fältväbel Roth, började han, har ni icke fått nog af bataljer och skråmor, utan att också nu blottställa er? Då framträdde Spof ända intill Lodes häst och sade med dundrande stämma: — Ännu aldrig har en björneborgare svikit i striden eller dragit sig ur den. Vid dessa ord kastade Spof blickarne på sina fåtaliga soldater och dessa intygade genom ett högljudt mummel att Spof talat sanning.