Dagens Nyheter – 19 november 1870, sida 1

ene bre sen re gifven af royautens imposanta emblemer i all deras glans. Vi ha redan sagt, att enligt sakens natur måste monarken sträfva att vinna mer makt, mer anseende mer glans och att (hvarför icke) anses ofelbar. Han kunde ju icke anses helig, om han ej ansåges ofelbar! Det är tydligt och klart, att då den absoluta monarkien, letat cest moi, måste vika för de stora principerna från 1789 och då den förträffliga positionen: den konstitutionela monarkien, icke heller är säker, så skall detta begär efter maktutvidgning nödvändigt inskränkas till och koncentrera sig i konservativa eller momentelt reaktionära sträfvanden. I reaktionens oeh konservatismens tjenst användas vanligen alla tillgängliga medel. Ändamålet helgar desamma. Framgången är, såsom vi alla veta, den dyrkade guldkalfyen, Undantag finnas; men de äro... undantag. De vanligaste konservativa medlen äro: att från ens politiska göranden och låtanden afvända uppmärksamheten; att, så ofta det passande det tillåter, till allmänt beskådande framställa den kungliga glansen i all dess förbländande ståt och dervid låta nådens strålar flöda ut öfver de underdåniga undersåtarne; att genom titlar, värdigheter, stora inkomster, ordnar och diplomer utmärka dem man tror sig behöfva (på vulgärt. språk kallas det att korrumpera); att kraftfullt hålla tummen på ögat, synnerligen på de lägre underdåniga; att med tvetydiga, på hvarandra staplade författningar insnärja och omkringspinna de underlydande; att kittla nationalfåfängan och egga njutningsbegäret; att vid behaglig lifaktighet uppehålla afundsjuka och om möjligt klass-skilnad (detta sednare sker helst genom nymodiga sållningsmaskiner, hvilkas ställskruf kallas: strecket!) ; att peka finger åt grannarne, äfven om de höra till samma nation, och väcka nationalhat, maktbegär, eröfringslystnad, öfvermod och sist krig. Är kriget väl i gång, så beror det på hvilken af de krigande monarkerna har största tillgång på list, våld, löftesbrott, trolöshet 0. 8. V. samt största antalet underdåniga att skicka fram till kanonoch kulsprutsföda. Den som förmår öfverflygla den andre har, möd eröfringens rätt, endast att ta för sig och åstadkomma en fait accompli ; han kallas för segerherre, vinner gloire och — ifall ett stort qvantum af ofvannämnda egenskaper behöft användas och de mördade underdåniges antal täljes i hundratusental — får tillnamnet den store samt slutligen kejsartitel. För den monark som förlorat och blifvit öfvervunnen är det tråkigt, men icke farligt, för såvidt de underdåniga hålla sig underdånigst stilla, ty den ena korpen ..-.; tvärtom. Men i alla fall måste refvorna botas. Det blir en tid för honom af faderliga förmaningar till sina underdåniga; den moraliska ståndaktighetens, de landsfaderliga omsorgernas tid; den tid då erkännandet af de underdånigas uppoffringar är lättast och då på förtroendet till framtiden broderas flitigt i alla fasoner. Samma tid är för dessa underdånige, som under kriget bhfvit utmattade, stukade, ruinerade, decimerade, en sorgens, eländets och dödens tid. Skatterna tala vi ej om. faUtom ofvan omtalade medel till maktutvidgning äro allmänna omröstningar, plå