Dagens Nyheter – 18 november 1870, sida 2

leden. Några minuter stannade de, liksom tvehågsna hvad de skulle företaga, men de behöfde icke vänta länge, förrän Erik och fältväbel Roth med brådskande steg ilade mot dem. — Vår tid är knapp, utbrast Roth, i det han omfamnade sin maka, och vårt afsked måste också blifva derefter. Gamle Lode brinner af begär att snart få föra oss i elden, och jag behöfver väl icke säga, att detta också är vår högsta önskan. Men hur är det med Pekka, yrar han ännu? — Ja, svarade fru Katarina med dyster stämma, hans tillstånd synes förvärras, men hän är sjelfskulden dertill. Bittida och sent talar han endast om Antti, och Anna måste använda vall sin klokhet för att förmå hozom ligga stilla. Han vill ut och . .. — Säg Pekka, att Erik och jag skola uppgöra räkningen med förrädaren, svarade Roth allvarligt. Så visst som en Gud lefver, skall han icke undgå sitt straff, ty Finlands förbannelse följer honom hvart han gär. Hittills har lyckan varit honom bevåger, men en förrädare får i sinom tid alltid sin lön. Bed Anna fördubbla sina omsorger; men, afbröt han herne, det är nog öfverflödigt att påminna om det, ty jag tycker mig hafva märkt, att hön älskar honom. Å — Ja, hon har bekänt det för mig, svarade fru Katarina. Makarnes samtal afbröts här af en dånande