Dagens Nyheter – 18 november 1870, sida 1

öfriga stormakter tillkänna, att den icke vill längre hålla Parisertraktatens 13:de och 14:de paragrafer i helgd. Efter ett utförligare telegram i de med gårdagsposten ankomna tidningarne meddelis när en utförligare redogörelse för detta tillkännagifvande. Furst Gortschakoffs cirkulärdepesch är daterad den 11 november (31 oktober). Deri omtalas först de olika förändringar, som de öfverenskommelser undergått, hvilka blifvit ansedda såsom grundval för den europeiska jemvigten, och deribland förnämligast traktaten af år 1856, hvarefter fursten fortsätter sålunda: Kejsaren har icke kunnat erkänna för rätt, att traktater, som äro brutna i så många väsentliga punkter, just skulle fortfara att vara bindande i hvad de beröra det ryska rikets intressen, att Rysslands säkerhet skall göras beroende af en fiktion, som ieke kunnat bestå tidens prof, eller att Ryssland skall lida derför att det iakttagit förpligtelser, som från annan sida icke fullkomligt blifvit hällna i helgd. Med förtroende till makternas billighetskänsla befaller derför kejsaren härigenom att den förklaringen skall afgifvas, att han ej längre kan anse sig vara bunden af de förpligtelser, som ålades honom genom 1856 års traktat, så till vida som denna traktat inskränker hans suveränitetsrättigheter i Svarta hafvet. Kejsaren anser det bäde för sin rätt och sin pligt att uppsäga sultanen den tilläggskonvention, som är lagd till nämnde traktat, och hvilken bestimmer antalet och storleken af de krigsfartyg, som vederbörande makter få hålla i Svarta hafvet. Makterna underrättas härom på lojalt sätt. Sultanen återinsättes i detta hänseende i fullaste mått uti sina rättigheter alldeles såsom kejsaren yrkar på sina. Det är blott rikets säkerhet och värdighet kejsaren härvid har för ögonen. Tanken på att ånyo väcka den orientaliska frågan till lif är långt ifrån honom. Här såsom öfverallt hyser kejsaren ingen annan önskan än den att bevara och betrygga freden. Han håller i allo fast vid de andra hufvudbestämmelserna i 1856 års traktat, hvilken stadfiästar Turkiets ställning såsom en medlem af det europeiska statssystemet. Kejsaren är beredd att träda i underhandlipg med de öfriga makter som ha undertecknat denna traktat, vare sig för att stadfästa traktatens allmänna bestämmelser eller för att gifva dem en ny form eller för att låta dem utbytas mut en annan, biilig ordning, som kunde vara egnad att betrygza lugnet i orienten och Europas jemvigt. Kejsaren hyser den öfvertygelsen att både freden och den europeiska jemvigten skola erbälla ytterligare garanti, när de stödjas på en riättvisare och fastare grundval än den varit, som framgått af ett förhällaude hvilket ingen stormakt kan godkänna såsom vilkor för en normal tillvaro. Våra läsare finva i telegramafdelningen huru flera af de europeiska makterna upptagit denna det ryska kabinettets no. Endast Preussen, som sannolikt var på förhand rådfrågaat, gör vackra siiner, så vidt inan får döma af yttranden i en regeringens förtroliga organ. Österrike är redan färdigt att föreslå en allians till traktatens upprätthållande, mellan det samt England och Italien. Engelska kabinettet förklarar att det icke kan godkänna en åtgärd af Ryssland, hvilken, om den sanktionerades, skulle blifva ett prejudikat för ensidigt brytande af alla traktater och säger rentut att åtgärden är egnad att leda till ett störande af de vänskapliga förhållandena mellan England och Ryssland.