Dagens Nyheter – 18 november 1870, sida 1

Ställ upp dem som till parad, jag vill säga dem några ord. : Erik och hans följeslagare hade under tiden förenat sig med sina kamrater. — Kamrater, började Roth och sänkte värjspetsen till marken, vi måste lemna dess. trakter, men icke såsom öfvervunna, det måste till och med våra fiender erkänna; lyckan har följt oss så länge, att hon väl någongång skulle tröttna, hon har nu vändt sig till vära motståndare. Dock, innan vi taga afsked at detta vatten, som burit oss till segrar, innan vi lemna dessa skogar, som sekler igenom kunna vittna om de bragder vi här utfört, må vi gifva dem vår afskedshelsning och trotsigt visa våra fiender, att ännu finaes krut i finnens patronkök, ännu finnes stridslust i hans hjerta, och fastän vi at öfvermakten blifvit tvingade till återtåg, äro vi längt ifrån besegrade. Må äfven denna hederssalfva ljuda öfver våra stupade kamraters grafvar, vare sig de ligga här, i Tammerfors eller Wirdois. Kunallen från trettio gevär upprepade sig i skogen och på sjön, och den lätta röken drf mot norden. Länge qvarstod Roth och lyssnade till de vidt utdragna ekon, hvilka i sommarqvällen fördes på laftvågorna långt, låvgt bort, och när det sista ljudet bortdött, svagt som en andehviskning, höjde han sin kraftiga stämma till detta korta kommando-ord: — Framåt! Men ännu en gång sände Finlands kämpar