Dagens Nyheter – 18 november 1870, sida 1

nade, under det han med oroliga blickar mätte ynglingen; han har tvifvelsutan något rätt vigtigt att förkunna, det ser jag. — De äro räddade, utropade Erik, under det han vigt hoppade ned frän hästen. Denna gången undkommo vi både majorens och Anttis lömska försåt, hvilket de hade anlagt inne i tjockaste skogen. Österbottningen är på benen igen och Pekkas kolfslag har endast tillfogat honom en obetydlig skråma. Vi förde fruntimren till vårt höggvarter i Ruona, och generalen mottog dem sjelf samt lofvade att skydda dem för alla förföljelser. — Tack, tack, mina tappra vänner, svarade Roth. I det han tryckte Eriks och hans följeslagares händer, fortfor han och vände sig till Erik: du nämner ingenting om Pekka och hans blessyr. — Den är icke farlig, inföll Erik hastigt, läkaren har förklarat, att Pekka snart blir återställd och ban önskar sjelf att inom kort få komma till oss och ånyo börja jagten efter Antti, såsom han uttryckte sig. Roth svarade icke härpå; några minuter förgingo, hvarunder bvar och en mest sysselsatte sig med sina egna tankar, men slutligen utropade Roth, i det han vände sig till vapenbrodern, som på litet afstånd betraktade honom med allvarliga blickar: — Broder; du, såväl som våra andra tappra kamrater, är icke okunnig om att vi måste lemna denna trakt i brist på understöd,