Dagens Nyheter – 11 november 1870, sida 2

och pekade på ett snår, hvars yttersta iändg tycktes sträcka sig ända ned till sjökatitven; det behöfvez endast försigtighet och allt skall gå bra. Du har således sett Erik, frågade det längsta af fruntimren, som var ingen annan än fru Katarina, hvad sade han? — Han hoppades på att lyckan snart skulle gynna honom, svarade Pekka sakta. Icke ett enda ögonblick har han lemnat Antti ur sigte. — fu, jag fryser, regnet har trängt genom mina kläder, utbrast Anna och ruskade på sig. Ack, om vi snart vore fria. — Kära barn, vi måste hafva tålamod, svarade fru Katarina mildt och lade sin hand på Annas hufvud. Jag fryser sjelf, och det är som om jag vore dragen ur sjön, men hvad gör man icke för räddningen. Vi vilja vara tysta och den mest listige fiende skall icke kunna upptäcka oss. Du sade, att du ville gå bort för att uppsöka en båt, min trogne Pekka! Gud vare med dig; gå genast och dröj icke borta för länge, ty då kommer jag straxt på den tron, att du fallit i något bakhåll. — Jag går genast, Bevarade Pekka med fast stimma, och såvida det finnes någon båt häremellan och Wirdois, skall jag nog söka upp den; farväl!