Dagens Nyheter – 11 november 1870, sida 2

Återstoden af Jönköpings fästningsverk har kapitulerat. Icke efter ett föregående bombardement med kulor och krut skola dessa murar ramla, utan i enlighet med stadsfullmäktiges beslut, och utan annan protest än en fredlig rägervation till protokollet af ett fåtal, som ansett att den gamla bastionen, kostnadsfritt, bort ramla af sig sjelf; så skrifver Jönköpings Tidning och tillägger: Inom förloppet af ett år skall alltså hvarje minne af Jönköpings befästning vara försvunnet — saknad af ingen, om ej af skolungdomen, hvars krigiska lekar ej vidare skola lifvas genom anfall och försvar af de nu utdömda stenmassorna2. Uppfördt under entid, då de båda Götalarden, det östra och vestra, styrdes af särskilda regenter, samt beliget nära intill den fordna riksgränsen mot Danmark, måste fästet ofta varit utsatt för fiendtliga anfall; dock, med undantag af några Krigiska bedrifter under folkungaväldet, då fistet en gång öfverrumplades; och en annan gång, då fienden med oförrättadt ärende måste återvända, har historien icke förvarat minhiet af några belägringar eller utkämpade stridera men väl af att fästets kommendant, då det hotades af danskarne, två gånger låtit af bränt; staden. Alla de olyckor som drabbat Jönköping, svårare än någon annan stad, stå tillsammans med dess befästning, ty stadens väl och ve har alltid underordnats fästningens. Såsom en stödjepunkt för fienden, motiverades stadens sednaste förflyttning, å sin nuvarande plats; och flyttningen anbefalldes af Carl den 9:de, i en orderskrifvelse den 19 april 1611, i korthet sålunda: Slottet kan ej skydda staden der den nu ligger, oeh till och med en skälm kan der sticka elden på honor, derför skola de i staden bo flytta deras hus på sanden å andra sidan bron, der mossen inkommer, så att de hafva Vettern på ena sidan, Munksjön och moraset på den andrä. Och vele vi ej häfva mer än en gata, den de kunna sticka af och bygga husen på båda sidor med torget midt i, och kan man sedeimera låta grafva utur Vettern och in i moraset, att marken må blifva fast. Följderna af denna stadens förflyttning midt i ett kärr visade sig snart. Få år efter stadens anläggning alstrade dess osunda läge en pestsmitta så våldsam, att som orden i en den tidens urkund lyda: Mägistraten detta år Ej kunde hålla sammanträde, medan invånarhö flyktat åt alla håll; och åter några tiotal år derefter måste hofrätten för pestsmitta hålla sina sessioner i Ulricehamn; att icke tämnå året 1834, då äfven alla stadens invånare som kunde flydde bort, och då visserligen är antecknadt, att eu sjuhdedel af befolkningen utdog, men i sjelfva verket hvar tredje mefniska föll ett offer för smittan, af dem som måste eller hade mod att qvarstänna. Stadens trångt bebyggda qvärter, en följd af dess böfästning, ha alltid blottställt den för stora och härjaude eldsvådor. En gång har den helt och hället afbrunnit, och flera gånger större eller mindre delar, utan att någon förändring i byggnadssättet förr än på sista tiden egt rum. Jönköpings sanka och vattensjuka grund är derjemte underkastad periodiskt återkommande öfversvämningar; och man var, innan jernvägen skyddande kom mellan, jemväl utsatt för inbrott af sjön Vettern. Det är ickö en dikt, att Jönköping, likt ett annat Venedig, färdats öfver sina torg och gator i båt; eller att, då en ursinnig nordanstorm piskat Vetterns vågor, dessa genom att undergräfva husens grundvalar kommit tvåvåningsbyggnader att bokstafligen kullbyttera i sjön. Då vi således direkt eller indirekt måste tillskrifva fästningsverken, ej allenast de olyckor som äro öfverståndna, utan ock dem som möjligen återstå i följd af stadens sanka osunda och tätbyggda beskaffenhet, så må vi fröjdas att dessa ruiner höra till det Jönköping som går, och att den tid är förbi, då ett