mn EE Fälttåget år 1870: orsaker som hafva vållat kapitulationen vid Sedan. Af en officer, anställd vid generalstaben. Vi fortsätta i dag meddelandet af Napoleon II:s broschyr: När kejsaren anlände till lägret i Chålons, fann han derstädes hertigen af Magenta och general Trochu. Den sednare hade af krigsministern blifvit utnämnd till befälhafvare öfver trupperna i lägret. Dessa begge generaler kallades af kejsarinnan till en rådplägning, vid hvilken dessutom voro närvarande prins Napoleon, general Schmitz (general Trochus stabschef) och general Berthaut, befälhafvare öfver mobila nationalgardet. Det beslöts, att kejsaren skulle utnämna general Trochu till befälkafvare öfver armån i Paris; att de vid Chålonssamlade trupperna: skulle dragas mot hufvudstaden under general Mac Mahons befäl; att mobila nationalgardet skulle förläggas uti läger i St Maur vid Vincennes, samt att kejsaren skulle begifva sig till Paris, dit hang pligter kallade honom. s När regeringen erfor detta beslut, väckte det lifligt motstånd. åtskilliga invändningar framkastades. Paris,, hette det, är i fullständigt försvarsskick; dess garnison är manstark, Chålons: armen bör användas för att bryta blokaden af Metz; mobila nationalgardet skulle bli en fara för hufvudstadens lugn; general Trochus karakter iner intet förtroende, i få ord: kejsarens återomst : till Paris-skulle tydas illa af allmänna-meningen. Icke destomindre beslöt regeringen utföra kejsarens befallningar, men framhärdade i sin åsigt, att Baraine borde bispringas. Men hertigen af Magenta underrättade krigsministern, att marschen till Metz skulle vara en högst oförståndig operafion, samt påpekade farorna af ett sådant företag. sjelfva verkot innehade de preussiska armeerna vid denna tid de två sidorna af en triangel, hvars tredje sida vi hade att marschera. Prins Fredrik Karl blokerade Metz med 210,000 man, Kroäprinsen af Sachsen med 100,000 man innehade landet mellan belgiska gränsen och Verdun och stod med sin högra flygel i förbindelse med kronprinsen af Preussen, som i spetsen för 150.000 man hade uppslagit sitt högqvarter i Bar-le-Duc. Marskalken förklarade derför, att han med ännu ofullkomligt organiserade trupper icke var villig att. göra en ytterst farlig flankmarsch i åsynen af en till antalet mycket öfverlägsen fiende. Han tillkännaägaf att han var i begrepp att marschera till Reims, hvarifrån han kunde rycka vidare till Soissons eller Paris. Endast under hufvudstadens vallar,, sade han, skan min arm6, när deön hvilat ut och reorganiserats, blifva i stånd att bjuda fienden allvarligt motstånd.På grund häraf fördes armån till-Reims-den 21:a och intog en ställning bakom :staden. Men förnuftets röst fann döfva öron i Paris; man ville der vedervåga allt för att ingifva allmänna meningen det tomma hopp, att marskalk Bazaine ännu kunde bispringas, och från ministerkonseljen, med hvilken statsrådet och.de begge kamrarnes presidenter förenat sig, fick hertigen af Magenta den mest pressande uppmaning att marschera till Metz. arskalk Mac Mahon, som framförallt är pligtmenniska, lydde och beslöt att löpa den fara, som väntade honom. Någonting, som liknade en uppoffring för det allmänna bästa, var tilldragånde för hans ädla själ, och han smickrades af den tanken, att om han droge alla fiendens stridskrafter mot sig, skulle han för ögonblicket rädda hufvudstaden och gifva den tid att afsluta sina försvarsanstalter. Hvad kejsaren angår, gjorde han intet motstånd. Det kunde icke falla honom in att motsätta sig regeringens och kejsarinnan-regentinnans åsigter. hvilken sednare visat så mycket förstånd och kraft midt underde största svårigheter, ehuru han ansåg, att hans inflytande-var fullständigt tillintetjordt, när han handlade hvarken som regeringens eller som armåns chef. Han beslöt att i egen person följa armåens rörelser, likväl till fullo inseende, att om operationerna kröntes med framgång, skulle hela förtjensten häraf tillskrifvas kommenderande generalen, men att han, kejsaren sjelf, skulle få bära ansvaret i händelse af motgång. Här torde vara på sin plats att påpeka af hvilka elementer Chålons-armen var sammansatt. 1:a kåren, hufvudsakligen bestående af regementen från Afrika, hade vid Froeschwiller (Wörth) gifvit bevis på en Pjöltemodig tapperhet. som endast fiendens öfverlägsna antal kunde betvinga. Under lifligt intryck af sitt nederlag och af preussiska artilleriets fruktansvärda verkan kommo dessa trupper från slagfältet med missnöjda och upproriska känslor, som åteftåget till Chålons samt långa oupphörliga marscher hade ytterligare förvärrat. Marskalk Mac Mahon blundade icke för detta faktum och ansåg, att innan han förde dem på nytt i elden, vore det klokt att gifva dem hvila och tid nog att stärka sig efter nederlaget. Desse voro de äldste af våra veteraner, och de hade tillfullo rättfärdigat det ärofulla rykte, som med rätta tillkommer Afrikas soldater. Anblicken af