Dagens Nyheter – 11 november 1870, sida 1

man nn a gen och handterades illa; slutligen, omkring kl. 8, lyckades det Trochus adjutanter att, åtföljda af 106:e nationalgardesbataljonen, intränga i stadshuset och befria general Trochu ; deremot kunde de ej frigöra general Tamisier, befälhafvaren öfver nationalgardet, och de andra fångna regeringsmedlemmarne. Herrar J. Ferry, Rochefort, Pelletan och E. Picard voro fria. Den sistnämnde (finansminister) skyndar till sin embetslokal och låter häkta en person, skickad af hr Blanqui och presenterande en anvisning å en större summa, undertecknad af Milligre. Trumman gaf öfverallt tecken åt nationalgardet att samla sig. På statstryckeriet, i poliskammaren och vid alla andra offentliga inrättningar vagrade man att mottaga och erkänna den nya regeringen. Sedan general Trochu blifvit väl befriad, kunde alla nödiga mått och steg vidtagas. Insurgenterna hade blott besatt stadshuset med -ett par bataljoner som kommenderades af Floureng, Milliere och Germain Casse, Der herrskade den största förvirring. Blanqui, Flourens, Delescluze och de öfriga anförarne skreko mycket, men ådagalade ingen beslutsamhet eller enighet; tvärtom gjorde de hvarandra de häftigaste beskyllningar för det att Trochu hade sluppit ut. De kunde icke bli ense om en enda åtgärd, icke besluta sig för ett enda steg till den nya regeringens konstituerande. Delescluze var för öfrigt nu af den meningen att man icke borde hålla på regeringens afsättande, om blott en kummun blefve vald. Dagen förut hade han i sin tidning yrkat att Trochu skulle afsättas och ställas inför krigsrätt, Hans uppträdande i stadshuset gjorde det uppenbart för en och hvar att upprorsförsöket skulle misslyckas. oooDå Trochu kl. omkring tre på morgonen ankom till stadshuset, åtföljd af de bretagniska mobilgardisterna, gjorde de upproriska bataljonerna intet motstånd; de gingo sin väg, utan att ens ropa: lefve kommunenl! Återstod emellertid efter den stormiga dagen regeringens löfte att låta anställa val till kommunen redan den 1 november, hvilket var en materiel omöjlighet; och den till mycket bryderi ledande kungörelsen af E. Arago och Dorian. Denna morgon anslogs på husknutarne en ny kungörelse, i hvilken den förra förklarades upphäfd såsom utfärdad medan regeringens ledamöter saknade sin frihet; i enna sednare kungörelse förbjöds mairerna vid äfventyr af straff att anställa val, hvariemte tillkännagafs att befolkningen andra dagen derefter, torsdagen, skulle bli hörd om huruvida den ville bibehålla regeringen vid dess makt. Det var en förträfflig åtgärd, som längesedan borde ha varit vidtagen. Under hela den revolutionära dagen herrskade en upprörd sinnesstämning i fästena och kasernerna; generalerna ville ganska säkert icke lemna Paris åt preussarne, men aldrig skulle de ha lydt några order af hr Blanqui och Flourens. Mobilgardet från landsorterna erkänner ingen annan än general Trochu och skulle aldrig ha frågat efter kommunen. Efter ett enskildt bref från en advokat i Paris meddelar IInd6pendance belge följande upplysningar om huru det lyckades hr Picard: att komma undan från stadshuset: Sedan anförarne hade bemäktigat sig Picards person, fordrade de att han skulle utfärda en order, i kraft hvaraf finansdepartementet blefve åt dem öfverlemnadt. Picard låtsades vilja gå in härpå, och derefter sade han att han skulle begifva sig till ett kabinett der skrifmaterialier funuos, för -att skrifva nämnda order. Hans begäran, som framställdes med det största lugn, väckte inga misstankar; och man uppdrog: åt två personer att följa honom. Han gick förut, och sedan ,han fört sina ledsagare genom flera salar, inträdde han i ett kabinett som hade två. utgångar. Innan hans vaktare hunne fatta hvad som försiggick, försvann han genom den andra dörren och läste den utan