Dagens Nyheter – 10 november 1870, sida 1

— 170 — kunna göra mig något ondt, ty Gud beskyddar mig. — Gud, Gud, eftersade Wappu och blef halft förlägen, tror ni att Gud skall hjelpa er? — Ja, sade Alfhild och sprang upp med svigtande knän, Gud öfvergifver aldrig dem, som i nöden ropa till honom. Må landsförrädaren komma, jag skall visa honom det förakt, som alltid skall följa honom, om han också försökte att gömma sig i den djupaste skog, och hvad ryssen beträffar, så är endast knutpiskan gjord för hans rygg. — Tyst, tyst, ropade Wappu och grep den unga flickan våldsamt i armen, under det hon oafvändt stirrade på skynket, liksom väntade hon att i hvarje minut få se majoren och Antti träda ut, ni är för djerf; men hvarför talar ni om landsförrädare, hvem är det? — Österbottningen, svarade Alfhild hviskande, och en gång skall han också få sin lön! — Det är fult att vara förrädare, inföll Wappu och vaggade hufvudet fram och åter, under det hon uppmärksamt betraktade Alfhild, sem under tiden gått fram till det enda fönster, som fanns, men är ni riktigt säker på, att det är österbottningen, som . . . — Vi tala icke mera om honom, afbröt Alfhild tvärt, jag vill aldrig mera se honom. — Hå, hå, lilla Telleryo, utropade Wappu med ett hest skratt; ni skall väl snart blifva tam, såsom Jag tror! Vet ni, som är lärd, hur