Dagens Nyheter – 9 november 1870, sida 1

ESS Reese lade och preussarne inväntade der ankomsten af den arm, med hvilken de så att säga kunde göra anspråk på att räkna en viss bekantskap; på grund af den långa tid de stått ansigte mot ansigte med den. Under det att trupperna väntade, skyndade jag framåt Metz till för att möta fransmännen. Preussarne hade visserligen redan fransmän nog, men de voro alla civila, och bland dem funnos både franska qvinnor och franska barn. En utväg hade öppnats för dem denna morgon, och de kommo ut i hopar, de arma varelserna, som hade öfvergifvit sina landtliga hem och sammanträngt sig i staden, så snart ulanernas vimplar kommit inom deras synkrets. Den ena tungt lastade vagnen följde efter den andra; på dessa hade byamännen bopat sina husgerådssaker och åkerbruksredskap samt äfvenledes sina hustrur och barn. De anade icke hvad de skulle få se. Måhända väntade de att finna sina stugor i samma skick som de hade lemnat dem — icke utan tak, förstörda, förvandlade till ruiner, såsom de, grymt uog, i verkligheten voro. Asynen af Lauvalligre syntes gifva deras glada förväntningar den första stöten. Öde och nakna stodo deras hus, inom hvilka allt var uppbrändt, och utanför hvilka grafvarne lågo. Man såg förskansningarne, bakom hvilka de preussiska förposterna hade stått. Hvarje vagn och hvarje skara bönder, som kommo till Lauvallidre, gjorde genast halt, och man hörde en mängd röster utropa mon dieu! I Lauvalligre finnes ett stort garfveri, hvilket måste ha användt ett icke ringa antal arbetare samt varit en betydande och gagnelig affär. Nu är byggnaden blott en ruin. I dag på eftermiddagen råkade jag händelsevis dess egare; han stod helt tyst och dyster och betraktade lemningarne af sin egendom. Ett litet stycke derifrån varsnade jag en liten grupp, hvars ytterliga sinnesrörelse gjorde mitt Hjerta beklämdt. Det var en familj; de sutto framför något som engång varit deras hem. Lågorna hade grymt förhärjat denna boning. Taket fanns ej mera; stenarne i väggarne — se der allt hvad som återstod. Trädgården var sköflad; det hela gjorde ett högst bedröfligt intryck. Mannen stod lutad mot väggen med armarne i kors och sänkt hufvud. Hustrun satt på den våta marken, gråtande öfver barnet vid sitt bröst. Två äldre barn sågo sig undrande och liknöjda omkring — de voro alltför unga för att kunna fatta den olycka som drabbat dem och deras föräldrar. Den hårdt pröfvade familjens tystnad sade mera än alla ord. Intet hem, ingen mat, en vagn och ett par utsvultna hästar, en åker med grafvar i. Se der i korthet familjens lott och egendom. Och sådant är nästan allas öde; man mötes af samma sorgliga anblick vid hvarje hus, i hvarje by kring Metz. Hvartill skulle det väl tjena att jag upptoge utrymmet med att beskrifva hvad hvar och en med en smula sympati för sina medmenniskor sjelf kan föreställa sig? Om de hästar jag mötte voro magra, syntes deremot menniskorna just icke vara alldeles utsvultna. Strömmen af utflyttande fortfor, tilldess jag uppnådde sluttningen af den platå, å hvars höjd byn Belle-Croix:s improviserade befästningar ligga. Jag gick vidare och varseblef snart öfver spetsen af fästet Les Bottes katedralkyrkans torn. Det var justi närheten af Les Bottes jag mötte den förste franska soldaten, en kavallerist. Karlen var så drucken han gerna kunde vara, utan att nödgas lägga sig ned redlös på marken. Vid en krökniog af vägen ej långt från Four-å-Chaux varsnade jag teten af fångkolonnen, som marscherade framåt för att mottagas vid bryggeriet. Soldaterna befunno sig i en ganska ömklig belägenhet; de voro betäckta med smuts och genomblötta; mångas ansigten voro fläckiga och skabbiga af skörbjugg, och en tredjedel af dem var i ett tillstånd af rusighet. Åtskilliga hade förtärt så mycket starka drycker,