Dagens Nyheter – 9 november 1870, sida 1

bord och en säng, samt i ena hörnet ett väggfast skåp, der den gamla förvarade sin mat, jemte de få husgerådssaker hon egde. Men hvad som allra mest väckte förundran, var den mängd af dödskallar, ormhufvuden och menniskoben, som lågo här och derirummet. I ena hörnet syntes en hög af grafmull. Var hon kanske en dödgräfverska, som toz skatt af alla de grafvar, hon öppnade, för att sedan bygga sin egen? Hennes pörte var redan en graf, dar vidskepelsens mörka gestalter tittade fram ur hvarje vrå. — Ajattra ) lede de fördömda moskoviterna på villostigar, mumlade Wappu, i det hon långsamt rörde i mullhögen; det var med möda jag undkom deras pikar förra gången, ty gamla Wappu är dem en nagel i ögat, emedan hon kan förhexa deras hästar. Den ende jag tycker om är kosackernas skäggige anförare, och han gaf mig också en rubel för det jag botade lamheten hos hans häst, alla de andra må dra till Hiisi. Med dessa ord lemhade hon mullhögen, fattade en perta (furusticka), samt tände på den och började söka öfverallt i rummet. — Jag hittar den inte nu, mumlade hon efter några minuters tystnad, och det får vara tills i morgon. Hu, hu, så det regnar, fortfor hon och ruskade på sig, och natten är så mörk, ) Ajattra är en qvinlig skogsande, som säges vilseleda vandraren.