Dagens Nyheter – 9 november 1870, sida 1

skrattade han hånfullt, jag såg nog Pekka, men Antti är dem för slug, och medan han ströfvar i skogarne med frun och den andra fickan, kunna vi hinna till Wirdois. Den gången undgick jag också din kula och skall väl taga mig i akt för att flera gånger komma i din närhet. Derefter började de sin vandring med skyndsamma steg och märkte icke att en gestalt följde dem på ganska kort afstånd. Denne okände var Erik. Vid pass en fjerdedels mil norr om Näsijärvi ligger vid landsvägen, som går till Wirdois, ett litet pörte. Vandraren måste likväl känna till dess läge, eljest är det ganska svårt att hitta dit, emedan det helt och hållet är doldt för allas blickar af lummiga träd och nästan ogenomträngliga snår. Detta pörte egde ursprungligen endast ett rum, men ett af otaliga lappar sammansatt skynke, som hängde från taket, ända ned till golfvet, afdelade det i två. Väggarne voro lika svarta som den jord, som utgjorde golfvet, och för den tjocka rökens skull kunde man med möda urskilja föremålen, äfven på dagen. TI detta pörte, dit högst sällan någon främmande menniska kom, bodde Wappu (Waiborg), sjuttio år gammal och en af de mest fruktade trollqvinnor vida omkring. Hon hade groft, becksvart hår, som i långa testar föll ned bakom