Dagens Nyheter – 9 november 1870, sida 1

TVISTEN VRENA NR ER Franska Rhen-armen sträcker gevär. Engelsk skildring. Metz d. 30 okt. 1870. Den 29 oktober kl. 1 på middagen skulle, enligt utdelade order, den franska armån formligen nedlägga vapen. Det var ingen storartad ceremoni, men skådespelet var dock imponerande, just genom sin enkelhet. Sjelfva handlingen tillgick så att hvarje kår lade från sig sina vapen i närheten af sin egen station. Jag såg tredje armekåren — Leboeufs — afväpna sig sjelf. Marskalken sjelf kom först; hans mörka drag uttryckte bitterhet och sorg. Han gick öfver åt ena sidan och ställde sig bredvid den preussiske officer, hvars åliggande det var att öfvervaka vapners uppstaplande. Regemente efter regemente defilerade förbi, på befallning af sina officerare kastande vapnen i en hög; otficerarne afgåfvo sina hedersord och fingo återtaga sina värjor. Detta gällde de flesta. Några nekade att ingå på dessa vilkor och föredrogo att följa sina soldator i preussisk fångenskap. Dessa nedlade siva värjor, liksom soldaterna sina chassepoter, och bildade af dem en hel liten hög för sig till höger om den stora chassepot-högen. De afväpnade franska trupperna återvände sedan till sina bivuaker, hvilka de endast en natt till fingo inneha, innan de lemvoade dem för att intaga andra bivuaker, rundt omkring hvilka skola utställas preussiska skildtvakter. Denna sista natt bibehöllo de ännu en viss grad af frihet. Preussarne lemnade dem åt sig sjelfva. Med undantag af i fästena och i två portar såg man icke en pickelhufva närmare Metz än man hade sett under sednaste veckan. Fältvakterna utställdes såsom vanligt, lösen bestämdes och trupperna stodo lika orörliga som de hela tiden gjort under deras långa och tröttsamma vakt omkring Metz. I dag på morgonen kommo fransmännen ut och öfverlemnade sig åt sina besegrare, kår efter kår, under sina egna officerares kommando. Hvarje kår mottogs, då den uttågade, af de preussiska trupperna; den anfördes, som sagdt, af sina egna ofåcerare, hvilka bokstafligen utlevererade sitt folk åt det preussiska militärbefälet, hvarefter de sjelfva på gifvet hedersord fingo frihet att lemna sina leder och återvända till Metz. Soldaterna marscherade sedan under sina underofficerares kommando ut till lägerplatserna, der anordningar på förhand vidtagits för deras mottagande, ved till eldar sammanförts och ett matförråd fanns tillhands att utdela. Jag var med den första armåkåren, när den uppställde sig för att taga mot Leboeufs kår. Från alla de kringliggande byarne, dessa byar som de bebott under så många bekymmersamma veekor och som blifvit minnesvärda genom fäktningar, genom brand, genom grafvar, genom sjukdom och död, skyndade regementena upp på landsvägen. Det hade regnat mycket under natten, och då solen visade sig omkring kl. 10, voro dalarne uppfyllda af dimma och trupperna måste gå i djup dy då de passerade dem. Dy och smuts! Sådant hade vi fått finna oss vid under veckor; skulle vi då bry oss derom nu, när vi vore stadda i ett sådant ärende? Nej. Sången Wacht am Rhein ljöd glädtigt från sappörerna i fronten och regementena föllo in alltefter som de kommo ned från sidovägarne. Vi gå vidare, förbi bryggeriet, nu blott en hop spridda tegelstenar, fram till den lilla sluttningen bakom byn Lauvalligre. De stora kolonnerna veko nu af till höger och venster, lemnande stora landsvägen fri, sålunda bildande en parallelogram med omkring 100 fots sidor. Framför bryggeriet stod artilleriet, framför artilleriet täta leder af pickelhufvor hela vägen ned till den lilla sluttningen, nästan ända till Lauvalligre. Gevären voro kopp