Dagens Nyheter – 7 november 1870, sida 1

EE och att samma anförare vidare framställt Frarkrike såsom ett rof för anarkien, Paris, Lyon, Marseille, Bordeaux och Toulouse såsom varande i fullt uppror och berättat att Rouen och Hävre bedt preussarne om hjelp med anledning af den öfverhandtagande oordningen. Med slika framställningar hade man uppehållit truppernas tålamod, tilldess generalerna plötsligt en vacker dag förklarade att de nu ledo brist på allt, att man icke kunde tänka på att försöka bryta sig igenom utan ammunition, utan kavalleri, ja utan hästar för artilleriet, och att man under sådana omständigheter blott hade utsigt till en kapitulation på samma vilkor som den. vid Sedan afslutade. Vi anföra här det väsentliga innehållet af ett par bland de många i VIndependant meddelade aktstyckena: Den 19 oktober erhöllo de olika divisionernas officerskårer ett officielt meddelande, som handlade om general Boyers beskickning till det preussiska högqvarteret, och hvari det bland annat heter: Knappt var generalen anländ till Versailles förrän han blef mottagen af hr v. Bismarck och införd i en krigskonselj, hvari de förnämsta cheferna inom preussiska armån deltogo och konungen af Preussen sjelf förde ordet. Då general Boyer hade redogjort för ändamålet med sin beskickning, tog general Moltke till orda och förklarade att i ett rent militäriskt ärende vidlyftiga underhandlingar icke kunde komma i fråga, och att armen i Metz måste underkasta sig samma vilkor som armån vid Sedan, det vill säga gifva sig fången. Härvid anmärkte emellertid grefve Bismarck att den politiska sidan af saken borde tillmätas större vigt än den rent militäriska, och han tillade derefter att han icke hade något mot att gå in på en öfverenskommelse, enligt hvilken armån i Metz finge draga sig tillbaka till en bestämd punkt på det franska området för att göra det möjligt att med någorlunda trygghet bedrifva de för åvägabringandet af en fred nödiga underhandlingar och öfverläggningar. Sedan marskalk Bazaine nu fästat uppmärksamheten på att hr v. Bismarcks benägenhet för en sådan eftergift härrörde af hans önskan att sluta fred, en önskan som dock icke kunde realiseras i anseende dertill att ingen laglig regering funnes i Frankrike, och sedan han i bjerta färger målat det tillstånd af anarki och laglöshet som rådde i hela landet — en skildring, hvarvid han ej ens glömde att tala om den religiösa rörelsen i Vendåe — yttrades vidare i marskalkens tillkännagifvande: Under dessa förhållanden kunde grefve Bismarck blott tänka på att inleda underhandlingar med den regering som faktiskt existerade före den 1 september d. v. s. med regentskapet. Man vet ännu icke om regentinnan under förhandenvarande omständigheter är böjd för att lyssna till de fredsförslag, som kunna ifrågakomma, men skulle hon vägra att göra detta, måste man vända sig med dessa förslag till lagstiftande församlingen, som utgått från den allmänna rösträtten och som ännu är folkets lagliga representant. För att lagstiftande församlingen, som vVarit i verksamhet intill den 1:sta september, åter må kunna sammanträda, är det nödvändigt att den beskyddas af en fransk arm, och det är denna roll som armån i Metz utan tvifvel kommer att få spelat.