Dagens Nyheter – 7 november 1870, sida 1

— 204 — Kommer .ändock en dag, Som på sorgerna rår, När deruppe jag återser vännen, När den sista tonen förklingat, lutade hon ånyo hufvudet mot bröstet, och i de långa ögonhåren darrade de skimrande tårarne. Var det kanske någon dyster aning som framkallade dessa tårar? Men plötsligt sprang hon upp och lyssnade med återhållen andedrägt. På afstånd hördes starka trumhvirflar. — Store Gud, utropade hon och gick sakta framåt med vacklande steg, nu komma väl ryssarne hit för att plundra och mörda! Nej, fortfor hon eftertänksamt, det kan icke vara ryssarne, de ligga ju i Tammerfors, men kanske det är en ströfkår, som vill öfverraska 088; jag måste se efter. . Med dessa ord skyndade hon fram öfver stockar och stenar med en brådskande fart, men hann icke långt förrän hon tvärstannade. Ögonen blixtrade af idel glädje och den till hälften obetäckta barmen häfde sig våldsamt. I skogsbrynet syntes en trupp björneborgare framtåga med raska steg, och i spetsen gick Spof med bister uppsyn, ty allt mera nalkades man målet. — Han är hos björneborgarne, hviskade hon och lade handen på hbjertat, men kanske han icke är med här! O, min Gud, hvad jag är ängslig; tänk om hans kamrater förde dödsbudet med gig!