Dagens Nyheter – 5 november 1870, sida 1

RR pade han, i de der sammanträngda lederna blir det icke svårt att träffa. Uppmaningen var öfverflödig, ty den ena ryssen efter andra tumlade öfver ända och störtade i vattnet. Plötsligt upphäfde ryssarne ett gemensamt skri af fasa och förbittring. — Aha, utropade Spof, Roth har då ändtligen hunnit, so hur skönt det lyser moskoviterna i ryggen. Ha, ha, ha; detta hinder kunde de aldrig ana. Fram, kamrater; ut på bron och hållen er färdiga att gifva ännu en salfva. Framför vagnarne började bron att brinna, och snart stod ett långt stycke af den i ljusan låga. Roth hade väntat på detta ögonblick, styrde hastigt mot land och hade inom en qvart förenat sig med Bpof. Omslutna på ena sidan af den flammande bron, som hade rasat ett långt stycke och på den andra af björneborgarnes hotande bajonetter, voro de villrådiga hvad de skulle företaga. Det var ett gripande ögonblick, och sjelfva de tappra finnarne kände medlidande med sina olyckliga fiender, ty antingen måste de omkomma i lågorna eller gifva sig fångna. Med ens störtade de fram mot Spof, men vid första sammandrabbningen stupade den ryske majoren för ett bajonettstygn och vid denna syn upphörde jägarne att längre försvara sig, helst som Roth, hvilken trängt fram till vapen