Dagens Nyheter – 5 november 1870, sida 1

EEE NN END RNA RCARNA emedan jag var den första främling som kommit in i staden. De gjorde mig alla möjliga frågor, somliga verkliga barnsliga, i sin ifver, ovisshet och förskräckelse. Hvad ämnade preussarne göra? Huru skulle de bete sig? De frågade om de med sina redan uttömda förråd skulle fortfarande få underhålla trupperna, och om de skulle bli personligen misshandlade i händelse de icke förmådde leverera hvad som fordrades. De blefvo genast lugnare, då de fingo höra att ett tusen vagnar stodo vid Courcelles, lastade med proviant för Metz och att i London hopsamlade gåfvomedel väntade på att bli använda till lindring af deras nöd. Hela tyska belägringsarmån utanför Metz afstod i går sina brödransoner till föda åt sina franska fångar. Detta rörde djupt Metz invånare och bidrog i väsentlig mån att häfva deras farhågor. Redan i dag, den 30, är jernvägsförbindelsen mellan Saarbräcken, Metz och Nancy fullkomligt återställd. Vägen hade varit endast obetydligt skadad. Blott några få tyska fångar ha påträffats i Metz. Fransmännen hade icke behållit dem de tagit, när tillfälle erbjudit sig att utvexla dem. Då jag i går afton lemnade Metz märkte jag på alla tyska soldaters ansigten ett omisskänneligt uttryck af lugn och belåtenhet, intet vidare. Bland de franska officerarne och soldaterna fanns icke en enda, hvars min icke vittnade om den djupaste bedröfyvelse. Hos några förmärktes äfven ett uttryck af trots, men detta förekom egentligen bland de yngre officerarne. Jag har erfarit att frangmännen förlorat i döda under de olika striderna sedan den 18 augusti samt genom sjukdom inom staden tillsammans 42,000 man. Bazaine sjelf afböjde prinsens ädelmodiga erbjudande att låta trupperna nedlägga sina vapen utanför befästningsverken i sina besegrares åsyn, i stället för att nedlägga dem i arsenalen. Han kunde ej ansvara !ör soldaternas handlingssätt i sådan händelse. Kejserliga gardet ensamt hade bibehållit sin disciplin tillräckligt för att bli förklaradt värdigt det stora förtroendet att få tåga ut med vapen. Invånarne upphörde ej intill sista stunden att hoppas på Bourbakis och hans armås an-7 komst från Lille, men trupperna deremot ville under de sednaste veckorna icke längre låta sig bedragas, i synnerhet som de erhöllo sednare underrättelser genom de tyska förposterna. KL. 4-i går eftermiddag passerade Bazaine genom Ars, på väg till Wilhelmshöhe, i en täckt vagn, märkt med hans namnchiffer; han var eskorterad af åtskilliga stabsofficerare till häst, Qvinnorna i byn hade hört talas om hans ankomst och mottogo honom med utropen: CFörridare! skälm! tjuf! o. s. Vv. Hvar äro våra män som ni har färrådt? Gif oss tillbaka våra barn, som ni har sålt! De till och med anföllo vagnen och sönderslogo fönsterna med sina knytnäfvar och skulle ha misshandlat bonom, så vida ej de preussiska gendarmerna kommit till hans hjelp. Ännu finnas många menniskor som icke kunna tro hvad som förefallit. De äro öfvertygade om att Metz ovilkorligen måste ha förråd för tio, femton, ja tjugu år. Den allmänna tanken itrakten är att Frankrike icke längre skall existera. Do tro att