Dagens Nyheter – 2 november 1870, sida 1

— 11 — — Håll! ropade den unga flickan med värdighet. Dylika ord kan ni säga till edra förslafvade qvinnor, men icke till en fri finsk flicka, Tusen gånger hellre föredrager jag då den bittraste fångenskap framför er vänskap. Jag har hört nog, fortfor hon, då majoren gjorde min af att tala, jag vill icke mera höra edra, oförskämdheter, farväl. Med dessa ord slet hon sig lös och ämnade springa undan, då majoren med en hastig rörelse grep henno omildt i armen och sade: — Du vill icke höra mig, men du måste göra det... Det är mitt fasta beslut att du skall blifva min, och hvad jag föresatt mig, det bringar jag också till verkställighet. Du är nu så modig, men vi få se om du icke snart nog skattar dig lyeklig att hvila i den famn du nu förskjuter. ; — Aldrig, svarade Alfhild med en stolt åtbörd, låt mig gå nu, min mor väntar på mig. . — Din. mor får vänta, nu följer du mig. . Alfhild gjorde förtvifladt motstånd, men hvad förmådde hennes svaga krafter mot majorens styrka. Icke heller kunde; hon ropa på hjelp, ty ryssen hade lagt sin hand på hennes läppar och höll den envist qvar oaktadt hennes försök att befria: sig. — Kom, min fagra dufva, hånade han och drog . Alfhild med våld allt längre från . den förra platsen, vår brudsäng står tillreds i mitt tält och . .. i