Dagens Nyheter – 2 november 1870, sida 1

land som för Danmark är den sorgliga frukten af en med vår i det hänseendet fullkomligt olika: tad historisk utveckling. Att Danmark, som under århundraden lidit af den specielt tyska kulturens inträngande i alla samhällets porer, nu under sin nationela pånyttfödelses kamp med en nästan Krampaktig häftighet bortstött allt tyskt såsom en styggelse; att dess folk af ren sjelfBevarelsedrift i Tyskland begynt se en hotande fiende, det är ju ed helt naturlig sak. Men att Sverige och Norge, som knappast varit utsatta för någon fara af denna art, skulle låta sitt folklynne besjälas af sarama hätskhet och motvilja, det vore en absurditet, som-i vår vänskåp för Danmark icke hade någon ursäkt. En nations individualitet. kan, lika litet som den enskilda menniskans, uppgå i ren negation eller hat till en, annan individualitet; hvarje sådant tillstånd är onaturligt och får icke vara något beståndande. I Danmarks lif kan detta hat till Tyskland icke heller vara annat än ett utvecklingsskede, ur hvilket nya generationer skola uppväxa med en sjelfständighet, som icke behöfyer hata för att vara till. Och, huru skulle då vi, som lyckligtvis gått fria från Danmarks fordna kulturutveckling, kunna på, fri hand störta oss in i en sinnesförfattning, hvilken vore ett baksteg i vår historia. Ett sådant offer kan ingen vänskap begära. Af en sådan sådd är ingen skörd att uppskära, om icke den, som Rysslands tsar en gång tog på stränderna af Saimen och Päjäpe, .